Välkommen att bläddra bland dessa rubriker och inlägg.

Våga vara lite mindre lojal mot ”systemet” och se pärmen som en utgångspunkt, inte som en förordning som måste följas till punkt och pricka. Känn att det är du som ”äger” upplägget.

Hur kan du få deltagarna att också ”äga” sin utbildning? Arbetslivet demokratiseras alltmer. Alla ska förstå och vara delaktiga. Det är bra. Samma sak gäller utbildningsfrågorna. Fråga dem i gruppen vad de vill och vilka frågor de vill under-söka – utan att du för den skull överger ditt ledarskap. Struktur och organisation krävs för att lyckas. Men gruppen måste också uppleva att man kan påverka denna gemensamma resa. Annars riskerar engagemanget att minska snabbt.

Var dig själv. Det är ett bra råd som gäller i alla sammanhang. När du informerar, föreläser eller undervisar, var sann mot dig själv. Utnyttja dina styrkor. Är du bra på att berätta, ska du berätta. Är du bra på att formulera och hitta på övningar, så gör det. Är du bra på att göra fina presentationer och fin dokumentation, fortsätt så. Är du bra som handledare, ja, då kan processpedagogik passa dig. Principen som gäller är att du ska ”använd din styrka, förbättra dina svagheter”. Jag själv är bra på övningar och att hitta på ämnen för exempelvis bikupor, medan jag alltid har varit mindre duktig på dokumentation. Det sistnämnda har jag lärt mig att folk vill ha och också blivit mycket bättre på.

Man kan alltid lära sig och bli bättre på saker och ting. Att använda humor till exempel, är något som många behöver öva på. Det gäller att vara uppmärksam på det som är lätt och det som passar dig. Jag är exempelvis inte bra på att berätta roliga historier, men jag älskar serier och kan visa roliga bilder ibland. Eller så tar jag exempel från mitt eget liv och min egen familj för att på ett kul och lättsamt sätt illustrera en poäng.

Ett bra test är om du skulle vilja gå din egen utbildning?!? Känner du att ditt upplägg är trevligt, meningsfullt och effektivt – kör på. Men om du tycker att din egen utbildning känns ganska trist, ja, då är det dags att börja tänka om.

Men det viktigaste av allt är att du känner att det du gör är ”du”. Det blir roligare både för dig själv och för dem som är där.

Människor som känner framtidstro tar både egna initiativ och eget ansvar. De skapar nya idéer och vågar börja genomföra dem.

Om du till exempel ska presentera en större förändring, räcker det inte med att bara redovisa vad som komma ska och sedan utgå från att alla förstår varför detta är bra eller kanske nödvändigt. Nej, din uppgift är att se till att de som lämnar lokalen känner att just denna förändring …

• är möjlig att genomföra;

• är viktig att genomföra;

• ger personliga fördelar för dem som ska genomföra förändringen;

• ger synliga resultat på kort sikt;

• ger fördelar för hela organisationen;

• ger möjlighet för varje individ att bidra med sin talang och sin erfarenhet

• och att den är knuten till en optimistisk, långsiktig vision för framtiden.

Jag säger inte att det är lätt, särskilt inte när det handlar om olika former av omorganisationer. Men om du inte kan eller ens försöker förmedla en känsla av hopp, kommer de i organisationen att hantera förändringen ännu sämre. Utan hopp gör de möjligtvis vad de blir tillsagda, men inget mer. Som pedagog introducerar du ibland svåra och komplexa idéer och begrepp som människor kan känna tveksamhet inför. Även här är ditt främsta uppdrag att få alla att inse att de kan faktiskt lära sig och klarar att ta till sig ditt innehåll.

• Hur förmedlar du en känsla av hopp till dina deltagare?

• Hur kan du bli ännu bättre på det i framtiden?

Lycka till!

• Det säger sig självt att lokalerna är viktiga – öppna, ljusa och inbjudande, lätta att komma till, lätta att hitta i.

• Utrustning, material och allt det praktiska blir givetvis extra viktigt när många människor och organisationer är inblandade.

• Som alltid – var noggrann med ditt syfte. En konferens för konferensens egen skull blir sällan lyckad. Deltagarna måste känna att det är meningsfullt att vara där.

• Det ska finnas möjlighet till både formella träffar och informella träffar. De formella är till exempel vid föredrag och presentationer. De informella kan vara spontanmöten på kaféer eller under fikaraster.

• Om man på en konferens bara sitter och lyssnar på den ena experten efter den andra blir det fel till slut. Jobba med formen så att det finns tid för reflektion, idéutbyte, brainstorming och diskussion. Det är enklare än man tror att organisera, men det förekommer alldeles för sällan. Till exempel kan du skippa ett föredrag och istället organisera olika typer av temagrupper kring specifika frågor. Tänk på att många som deltar i en konferens har gedigen kompetens och mycket erfarenhet. Det är ett stort slöseri att så många, så ofta ska sitta passiva, vilket ofta är fallet.

• Skapa utrymme för kontakter mellan dem som arbetar med liknande frågor eller har samma intressen. En idé är stora namnlappar med mer information än bara namn och ort. Uppmana alla att ta med extra många visitkort och hitta på ettsystem för utbyte av dessa. Här kan man hämta idéer från alla de nätverksträffar som numera organiseras i Sverige.

• Personligen är jag mer intresserad av mötet mellan människor än att leverera underhållning, upplevelser och äventyr, men jag vet att många gånger upplevs dessa företeelser som attraktioner som folk vill ha. Tänk i alla fall noga igenom vad syftet är innan du ger dig in i underhållningsbranschen.

En god metafor är att se dig själv som värd eller värdinna för en stor fest. Mat och underhållning kan vara viktiga för en bra fest, men ännu viktigare är att människor finner varandra och har utbyte av varandra. Ditt uppdrag är att underlätta detta.

• Ha information om gruppen, förväntningar, mål, tidigare utbildningsinsatser och om det finns några pågående konflikter eller problem i organisationen. Ge även konsulten information om branschens utveckling och en sammanfattning av organisationens historia.

• Ha en skriftlig överenskommelse som inkluderar arvode, avbokningsregler, tider, lokaler, vägbeskrivning, kontaktinformation och en lista över material och utrustning som kan behövas.

• Vara insatt i helheten, till exempel veta syftet med utbildningen och vilken roll hon eller han kommer att ha. Märkligt nog får jag sällan ordentlig information om helheten, det sammanhang som jag ska vara en del av. Jag gör min grej och sedan sticker jag – bekvämt för mig, men fel.

• Veta hur du tänker följa upp det hela. Behöver du hjälp från konsulten att formulera några uppföljningsfrågor, bör hon eller han vara till hands för andra frågor som dyker upp eller hjälpa till med planeringen inför fortsättningen? Ja, du har rätt att ställa dessa krav.

• Ange referenser. Om individen är välkänd är det inte nödvändigt att göra en kontroll, men annars kan det vara bra att prata med någon som har anlitat den här föreläsaren eller konsulten den senaste tiden för att utesluta risken att gå på en mina.

• Ställa upp med dokumentation, kontaktinformation och vara tillgänglig för frågor under dagen och efter dagens slut.

• Veta mer exakt om vad du har för förväntningar på innehåll och upplägg.

Det får inte bara handla om att fylla en lucka i schemat. En föredragshållare eller konsult har krav på sig att stå för kvalitet och ska bidra till utveckling. Du som uppdragsgivare har i det sammanhanget också ett stort ansvar.

• Kortare grupparbeten. Halvera tiden du tänkt dig från början. Naturligtvis beror det lite på vad ni ska göra eller avhandla, men i regel är tiden för lång.

• Skicka inte iväg deltagarna till olika grupprum. Jo, ibland, men det går åt mycket tid. Man kan faktiskt korta ned ett grupparbete från 45 minuter till 20 minuter om det genomförs i samma lokal som kursen eller konferensen hålls i, med alla deltagare församlade.

• Halvera gruppstorleken. Om du från början tänkt dig sex personer i varje grupp, ta grupper om tre. Då blir alla aktiva.

• Pargrupper, eller bikupor som det också kallas, är en utmärkt form. Alla blir aktiva och man kan avhandla ganska mycket på kort tid.

• Ge tydliga instruktioner. Förstår alla vad du menar, vad som förväntas och hur det ska redovisas?

• Antingen bestämmer du själv hur grupperna sätts samman eller också låter du slumpen avgöra. Låt det gå fort, men lämna inte över detta till deltagarna. Då väljer de nämligen sina kompisar och bekanta. Trevligt – visst – men det är mer utvecklande att höra hur andra människor tänker, de som man normalt inte jobbar ihop med.

• Ge folk roller och uppdrag inom gruppen, till exempel sekreterare, talesman eller taleskvinna, uppmuntrare, uppläsare, faktakontrollant och observatör av grupprocessen. När alla har ett uppdrag blir grupparbetet effektivare.

• Vid längre grupparbeten, lägg in flera kontrollstationer för att kolla att det går bra och att alla förstår hur det ska gå till.

• Alla grupper behöver inte alltid redovisa. Slumpen kan avgöra. Eller så kan ni ha vernissage eller tvärgruppsredovisning. Det kan vara förödande att lyssna på grupp efter grupp som säger ungefär samma sak.

• Utvärdera och följ upp både det som deltagarna har lärt sig och hur själva grupprocessen varit. Hur kan vi lära av våra framsteg och misstag så att nästa grupparbete blir ännu bättre och ännu mer effektivt?

Slarva inte med grupparbetena. Planera noggrant.

Här är några exempel på undervisningsformer du kan använda dig av.

1. Förmedlingspedagogik. Det här är en klassiker som aldrig kommer att försvinna. Ibland är det helt enkelt bra att lyssna på någon med expertkunskap och erfarenhet. Detta kan givetvis göras både bra och dåligt. De bästa förmedlingspedagogerna varierar sin röst, är entusiastiska, har stor kunskap och glimten i ögat samt använder sig av många goda och praktiska exempel.

2. Motivationspedagogik. Här tar pedagogen stort ansvar för att göra undervisningen rolig och intressant och för att skapa motivation och lust. Det är givetvis bra – bara det inte går till överdrift. Glöm inte att deltagarna också har ett ansvar att engagera sig. En motivationspedagog fixar spel, lekar, övningar, rollspel, simuleringar, praktik och andra upplevelser för att engagera sina deltagare.

3. Processpedagogik. Det här är beteckningen jag ofta använder för den moderna pedagogiken som innebär att du som utbildare blir mer av mentor och handledare och mindre av traditionell ”lärare”. Då organiserar man längre grupparbeten, projektarbeten, temastudier med en struktur som ger deltagarna möjlighet att själva ställa frågor, utforska och söka svar på dessa, för att sedan presentera sina resultat. Detta är utmärkt, men kräver mer planering, struktur och uppföljning än vad många inser. Utan planering, struktur och uppföljning kan det annars bli ett slöseri med tid.

Kom alltid ihåg att inlärning förstärks om man får tillämpa det som man håller på att lära sig. Det är ett moment i utbildningsprocessen som alltför ofta inte får tillräckligt utrymme. Skapa tillfällen för deltagarna att prova på och praktiskt uppleva att utbildningen har betydelse för dem i deras vardag och verklighet.

I skolans värld är det här ännu tydligare. Bland det värsta jag vet är när redovisning-en av ett grupparbete eller ett enskilt arbete kommenteras på mindre än en minut, för att man sedan ska kunna släppa fram nästa grupp eller person. Utan utvärdering blir det knappast ett bättre resultat nästa gång. Utan klargörande, analyserande frågor höjs inte kvaliteten på elevernas tänkande.

Här är exempel på överväganden du bör göra, när du som pedagog eller ledare ska ta ställning till hur mycket du ska våga stanna upp och gå på djupet.

• Vad är det du egentligen vill lära ut och vilket budskap vill du föra fram? Är till exempel processen att söka, bedöma och bearbeta information viktigare än själva innehållet i ett projekt, bör du ta god tid på dig att bearbeta ”processen” så att det inte bara blir en redovisning av resultatet.

• Hur vill du berika eller fördjupa deltagarnas tänkande eller attityder? Återigen är problemet att vi ofta bara fokuserar på innehållet utan att fördjupa förmågan till analys och eftertanke. Är ditt syfte att påverka tänkande och attityder, kräver det uppföljning genom samtal, diskussion och ifrågasättande.

• Avsätt tid till fördjupning. Är det inte nästan alltid så att ett projektarbete eller grupparbete tar mer tid än man hade tänkt sig? Om det är så för dig, planera därefter. Bearbetningstiden är lika viktig, om inte viktigare än själva arbetet eller redovisningen.

• Sätt arbetet i ett större perspektiv. Att gå på djupet innebär också att man tar sig tid att jämföra med tidigare arbeten. Hur har vi utvecklats? Vad gör vi bättre nu? Vad behöver vi tänka på inför nya projekt?

Framförallt handlar det om att våga göra saker långsammare, istället för fortare.

Vad gjorde denna person så unik? Varför blev resultatet så bra tillsammans med just den pedagogen? Vi ska inte bara försöka efterlikna våra förebilder – var och en av oss har vår egen personlighet – men vi kan alltid lära av dem som vi respekterar och som kan åstadkomma bra resultat. Här kommer exempel på vad folk säger om sina bästa pedagoger.

• De är kunniga och trygga i sitt ämne.

• De tycker om sina elever.

• De visar stor respekt för sina elever och är tålmodiga lyssnare.

• De är goda uppmuntrare och söker möjligheter, inte svagheter hos sina elever.

• De vågar ställa krav. De ger inte upp utan envist trycker på tills eleven lyckas.

• De är flexibla och kan stanna upp, göra om, göra annorlunda, för att till slut hitta det som fungerar både för individen och för gruppen.

• De har humor. Det är knappast nödvändigt att vara rolig hela tiden, men en glimt i ögat då och då förgyller stämningen.

• De berättar om goda exempel och om andra som har lyckats.

• De är måna om att åstadkomma ett resultat för både individen och gruppen.

• De är goda förebilder själva – de kommer i tid, är väl förberedda och håller sina löften.

• De tappar inte bort och glömmer frågor, utan återkommer med svar. Det är människor vi kan lita på.

Sist men inte minst vill jag påstå att goda pedagoger, liksom goda ledare, har hjärtat med i det de gör. De tar sig an uppgiften med stort engagemang och stor entusiasm.

Entusiasm, vill jag påstå, är en hemlig ingrediens för att lyckas. Syns det att du tycker att det du gör och berättar om är kul, så smittar det av sig. Visst sjutton är det roligare att ta del av vad en entusiast har att säga än att tvingas lyssna till någon som har tappat geisten.