Det var en märklig upplevelse som Max inte alls reagerade på – förstås. Bara farfar. Jag är ingen språkforskare men detta var märkligt. Antingen kan man tolka det positivt – ett enkelt sätt att börja lära sig nya uttryck på ett främmande språk. Eller så kan man tolka det negativt – ett förfärligt sätt att blanda språk och utarma svenskan.

Det kan vara en god idé att ibland studera barnkulturen, t ex att titta på barnprogram på TV, följa med på ungdomssajter på nätet och vistas i barnmiljöer om inte annat så för chansen att bättre begripa den påverkan barn och ungdomar utsätts föroch som kommer att påverka hela vår framtid. Eller, what tycker you?

Dilemmat är att kunna föra vidare en filosofi kring en form, en idé, en metod, etc. Med det menar jag att det var helt uppenbart att ledaren för verksamheten som jag observerade inte alls var  inskolad i Idrottsskolans idé, filosofi och historia. För honom var det bara att köra övningar och de övningarna liknade övningar man ibland kör med femtonåringar. Gruppen däremot bestod av femåringar. Det blev stafetter på olika sätt och sedan skulle dessa femåringar försöka kasta bollen i mål (korgen) som låg på vuxenhöjd. Det fanns ingen förklaring av basket som idé eller påminnelse om det, få lekar och inget avrundande samtal. Inte heller berättades det vad man skulle göra nästa gång. Barnen ansträngde sig och det hela löpte väl, åtminstone tyckte man nog det om man inte är en kritisk och granskande pedagog (och farfar) som jag. Till det yttre gick allt mycket bra.

Men jag är inte bara intresserad av det yttre. övningar och deras innehåll. Det inre måste också fungera och det består av kunskap om idé, filosofi och historia för att kunna sätta in det man gör i ett större perspektiv med ett djupare syfte än bara bollövningar. Det går att anpassa även för små barn.

Jag vet hur svårt detta är – jag ser hur ”mina” värderingsövningar som jag tog med mig från USA i början på 70-talet missbrukas idag när de fyrtio år senare är en del av skolkulturen. Ingen minns eller har ens en aning om deras ursprung. Jag skulle kunna gråta en skvätt men suckar litet och går sedan vidare när jag ser detta missbruk av en god idé. Jag vill dock be dig tänka på följande – när du ska tillämpa en pedagogisk modell eller idé, ta god tid på dig att skaffa information om idéns ursprung och innehåll. Först när du förstår det, har du en rimlig chans att tillämpa modellen på ett bra sätt. Det yttre måste kompletteras av ett gott inre. Utanverk och innehåll, form och syfte ska samverka.

Vi håller på att tappa bort våra barn till deras jämnåriga, antingen fysiskt då de ska vara med varandra jämt eller via uppkoppling då de måste ha kontakt, checka upp och jämföra sig via nätet. En jämnårig kan aldrig, aldrig erbjuda den trygghet och stabilitet som föräldrar och släkt kan. Rätt som det är ändras modet, vänner och lojaliteter. Barn som växer upp idag möts av allt fler vuxna. Ungdomar blir vuxentrötta eller vuxentörstiga – och så flyr de in i kompisvärlden. Det finns saker vi kan göra, som författarna berättar om, men det kräver engagemang, stabilitet och övertygelse från vår sida.

Gordon Neufeld kommer till Sverige den 12 oktober 2009 (Stockholm) i ett arrangemang av Jonas Himmelstrand och Strategier. Själv deltog jag förra gången han var här. Om du har möjlighet, missa inte detta tillfälle. Det är intressant, gripande, nyttigt, övertygande och framförallt viktigt. Information och anmälan här. ”Relationer ger auktoritet i skolan” heter dagen, men budskapet är lika viktigt för föräldrar och för dem som har med barn att göra utanför skolans värld.

Beställ: Våga ta plats i ditt barns liv

Ingen utveckling utan möten och samtal! Varsågod och bläddra bland inläggen.

- Att hålla sig flytande ekonomiskt

- Att hinna med allt man vill göra

- Att hålla kontakt med släkt och vänner

- Att prestera bra på jobbet

- Att se bra ut och hålla konditionen uppe

- Att hänga med i ny teknik

- Att följa alla nya hälsoråd

- Att inreda sitt hem på ett snyggt sätt och laga god mat

- Att hinna leka med och vara med barnen

Listan kan göras längre. Mitt i allt detta föds nya generationer som vi ansvarar för på olika sätt. En del av er som läser detta är föräldrar. En del är personal på våra förskolor, fritidshem och skolor. Vi har ett gemensamt ansvar. Det gäller att klargöra rollerna, uppgifterna och visionerna. Det gäller att samarbeta för barnens bästa. Inläggen som följer är ett försök att ge enkla råd och tips till personalen ur ett föräldraperspektiv. Själv har jag tre pojkar som har gått igenom systemet från förskolan till fritids och skolan. Nu finns barnbarnet Max, som i skrivandets stund ska börja i en fem-årsgrupp till hösten.

Syftet här är inte nödvändigtvis att föreskriva hur man ska agera i olika situationer utan att ge lite allmänna råd om utmaningarna som finns.

RÅD: En övning jag ofta börjar med när jag föreläser för föräldrar är att be dem jämföra sin egen barndom med sina egna barns barndom. Då kommer ofta ”tryck”faktorn som en huvudpunkt. Det är en bra övning och ger intressanta samtalsämnen.

Vi kan konstatera två saker. Samhällsomvandlingen krävde att flera kvinnor skulle ut i yrkeslivet. Samtidigt växte en allt större tilltro till experternas betydelse i samhället. Vad kunde Mamma och Pappa jämfört med en pedagogisk utbildad personal med specialkunskaper i barnpsykologi? Sakta men säkert byggde man ut förskolan och sakta men säkert överfördes ansvar allt oftare ifrån hemmen till institutioner. Är detta en snäv syn på saken? Möjligtvis – men vi ser hur det har blivit – idag deltar mer än 80% av alla barn i förskolans verksamhet och 80% av alla skolelever i år 1 till 3 går på fritids. Fritids har fördubblat antalet inskrivna barn på 10-15 år.

Det är när skolans och förskolans egen personal börjar uppfatta att de själva har huvudansvaret som det blir fel – kan jag tycka. Då blir det plösligt förskolan som ska stå för frukost, extra kläder och ”fostran”.

RÅD: Klargör ansvarsområden till att börja med, om ni som personal vill utveckla verksamheten. Det här gör vi – det här gör vi inte.

Helt kort menar Neufeld att barn söker anknytning till vuxna, någon de kan lita på, följa och känna trygghet hos. Problem uppstår om de personer de ska anknyta till är opålitliga, sällan på plats när man behöver dem och själva inte stabila. Givetvis söker barn även anknytning hos förskolans, fritids och skolans personal. Det är nog därför vi är noggranna med inskolning och ofta ger en ur personalgruppen ett huvudansvar.

Det finns dock ett problem idag och det är att barn idag möter många, många fler människor som de möjligtvis kan knyta an till. Det gjorde man inte förr. Det var föräldrarna och den närmaste släkten man höll sig till. Idag…

Ja, idag ska man vara glad om den ursprungliga kärnfamiljen håller ihop. Annars har barnen att handskas med olika platser, föräldrar, syskon och släkt. Och så kommer de till förskolan och möter tre ansvariga för avdelningen, alla vikarier plus praktikanter, prao-elever och övrig personal förutom alla föräldrar till andra barn som lämnar och hämtar och alla barn. Det är mycket att hålla reda på och det är mycket som kan bli otryggt och osäkert. Det är snarare ett mirakel om ett barn kan behålla och utveckla sin trygghet, goda självbild och stabilitet i denna föränderliga situation.

Vi tar det för givet att barn kan anpassa sig fort till nya situationer. Jag ber dig bara vänligen jämföra med barn av tidigare generationer och hur familjen och släkten var utgångspunkten och grunden. Det är mycket som har ändrats i barnens villkor de senaste två-tre generationerna.

RÅD: Minimera antalet vuxna som har ansvar, var noggrann med inskolning och ge barnen så mycket trygghet och stabilitet som du orkar med.

Det finns ett bra uttryck för detta som heter ”kulturidentitet”. Det finns en själ. Det känns. Men det är så enkelt som att personalen har en idé för sin verksamhet. ”Vilka är vi? Vad vill vi? Hur vill vi arbeta? I vilken riktning vill vi vandra?” Ibland är det så enkelt att man har ett ”utedagis” som innebär att man gör de flesta aktiviteter utomhus, eller en ”bondgårdsförskola” där man samarbetar med en eller flera bönder i trakten. Eller att man har konst, idrott, växter, musik, sagor m m som tema att bygga kring. Dessa ting är det relativt enkelt att skapa en identitet kring.

Det är dock svårare att skapa en identitet kring trygghet, att se varje barn, att bygga på barnens styrkor, m m. Det bästa är kombinationen där det finns ”hårdvara” i form av ett ”tema”, en idé eller riktning (något syns i aktiviteterna) och en ”mjukvara” i form av ett sätt att bemöta varandra som man blir medveten om när man vandrar igenom lokalerna.

RÅD: Diskutera er kulturidentitet, det ”hårda” – aktiviteterna, och det ”mjuka” som handlar om bemötande.

En generell princip är ändå att över-informera. Skicka e-post. Skicka hem veckobrev. Sätt upp skyltar. Uppdatera hemsidan. Starta en blogg. Ge verbal information i samband med hämtning och lämning.

Ack, all denna information som nutidens människor tvingas hålla reda på, samla, sortera och nyttja. Tyvärr har jag inget bättre råd att ge. Informera – ofta, rakt på sak men trevligt.

RÅD: Diskutera era rutiner för information. Fråga föräldrar hur de vill ha det. Kolla upp vad som fungerar bäst. Hur kan informationen blir mer tilltalande?

I tre inlägg sammanfattar jag hans tre råd men jag förvandlar Neufelds begrepp från engelska till franska!

Skaffa bonjour-rutiner. (Collect heter det på engelska). För att bevara tryggheten behöver vi sköta övergången från en anknytningsform till en annan. I förskolans fall är det uppenbart – barnen ska ”överlämnas” från föräldrar till förskolans personal. Sköt detta med all tänkbar noggrannhet.

100 procent fokus.

100 procent välkomnande.

100 procent närvaro.

Denna självklarhet på förskolan är förvånansvärt ofta inte en självklarhet i skolans värld, men bör vara det. Det handlar om hälsningsrutiner. Vi har övergett skolans tidigare hälsningsritualer med barnen på led utanför dörren, insläpp, en stående hälsning och frökens: ”God morgon. Varsågod och sitt. ” Vi behöver ersätta det med andra rutiner som markerar en övergång från rast till arbetspass, som markerar att du som lärare ser var och en som passerar över tröskeln, som gör att varje person känner sig välkommen just hos dig.

Jag kallar det för ”bonjour-rutiner” eftersom bon-jour betyder god-dag. Vi vill ha god-dag rutiner för att försäkra alla om att vi har just en god dag i fortsättningen. I Neufelds terminologi menar han att man samlar (collect) barnen från en miljö och stämning till nästa miljö och stämning.

Neufeld ger exemplet med bebisar där vi bokstavligen rör våra huvuden för att försöka få barnet att fånga vår blick, pratar så att vår röst uppmärksammas och så småningom försöker få barnen att ta ett av våra fingrar i sin hand. Vi söker kontakt och vi måste dagligen söka den kontakten – förnya den gång på gång, på gång.

RÅD: Diskutera hälsningsritualer som är lämpliga för just era grupper. Diskutera hur ni gör nu och hur det kan göras framöver. Diskutera varför hälsningsrutiner är viktiga. Jämför med när ni själva gick i förskolan eller skolan.