Jag inledde min skolledarkarriär i maj 1986, i den så kallade statliga
skolan. Men var den så statlig? Det staten styrde var antalet lärarveckotimmar. Detta räknades ut med två decimalers noggrannhet och styrde exakt vad vi fick lägga ut i tjänstefördelningen. Vi fick inte lägga ut mer, för då åsamkade vi staten pensionskostnader, vi fick inte lägga ut mindre. Men hur lägger man ut 0,23 lärarveckotimmar? Har man en lärare som stannar 9 minuter på lektionen?

Allt annat styrdes, och bekostades av kommunen, och skillnaderna var enorma mellan olika kommuner. Jag flyttade från Haninge till Skara 1987 och kunde konstatera detta med egna ögon. Kommunen stod till exempel för läromedlen. Den kommun som satsade mest
spenderade här 3-4 gånger mer än den som satsade minst. I Haninge lappade vi böckerna i det längsta, i Skara köpte vi nya. Kommunen stod för skolmaten. Min då nioåriga dotter tyckte det var ett himmelrike att komma till Skara och varje dag få riktigt god mat.
Kommunen stod för huvuddelen av lärarnas fortbildningskostnader. I Haninge fanns inget annat än den lilla statliga pengen, i Skara fanns pengar till studieresor och föreläsare. Kommunen stod för elevassistenter, skolvärdar, kanslister. I Skara hade vi till exempel en lärarsekreterare. Kommunen stod också för lokaler, skolskjutsar, skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer med mera.
Så hur statlig var egentligen skolan?

Staten stod faktiskt bara för lärarlönerna (och även där var kommunen tvungen att skjuta till medel). Men arbetsgivaransvaret för lärarna var kommunalt.

Times Educational Supplement berättar att den engelska regeringen har tillsatt en kommitté för att undersöka möjligheten att förlänga skoldagarna, alternativt öka antalet skoldagar, för eleverna i grundskolan. Inspirationen kommer från USA där man ibland annat i New York ger barn med dålig socioekonomisk bakgrund mer undervisning.

I bakgrunden finns en teori om att barn från mer gynnade samhällsklasser på lov och fritid gör en hel del som understödjer deras utbildning, men att detta inte är fallet för barn från fattiga familjer. På så sätt skulle mer skoltid minska skillnaden mellan rika och fattiga.

Jag har tidigare skrivit i denna blogg om KIPP- skolorna i USA som upplever framgång med dramatiskt ökad undervisningstid för elever i utsatta områden. Jag är dock mer tveksam till detta som en svensk modell. Mina observationer visar att den tid som finns knappast utnyttjas maximalt. Vid skolbesök kan jag, tyvärr, allt för ofta konstatera att lektionerna sällan börjar på utsatt tid. Skoldagar används till sociala aktiviteter som kan vara trevliga, men sällan hör  ihop med kunskapsmål. Jag tycker diskussionen ska börja med vad vi ska använda skoldagen till, inte att förlänga någonting som idag sällan är särskilt effektivt.

I hela Storbritannien diskuteras nu möjligheterna att ge elever lektioner via TV-nätet om skolor behöver stängas på grund av svininfluensan. Skolorna skulle då utifrån TV-tablån kunna förse eleverna med uppgifter via post eller e-post. Planerna inkluderar möjligheten att låna ut bärbara datorer till elever som saknar dator i hemmen.

I Dagens Nyheter den 11 september 2009 kan man läsa ett uppslag om distansundervisning i Sverige. Där påstås det att var fjärde student pluggar på distans. 80% var på deltid, men det är ändå en hög siffra när t ex 75% (11000) av Mittuniversitetets studerande läser på distanskurser. Från 1998 har antalet studenter i distansutbildning ökat från 31 200 till 114 000 i Sverige. Två tredjedelar är kvinnor.

Ja, det är kanske inte lönt att diskutera detta som någonting som händer i framtiden. Distanslärande, digitalt lärande är ett faktum. Nästa steg är att diskutera kvalitén. Det går inte längre att bortse ifrån att detta lärande redan finns som ett alternativ.

Sammanställningen är gjord utifrån notiser publicerade i Nytt om Skola under vårterminen 2009. Mycket av materialet bygger på redovisningar från www.forskning.se

Föräldrarollen

Som en del av ett internationellt forskningsprojekt har Lucas Forsberg disputerat vid Linköpings universitet med en avhandling om vardagen i åtta svenska medelklassfamiljer. Forsberg har valt familjer med skolbarn, där båda föräldrarna arbetar minst 75 %.

Han konstaterar att mycket av familjelivet kretsar kring barnen. Alla vill ha mer tid med sina barn. ”Föräldrarna har en idealiserad bild av hur de, avskärmade från allt annat, kan ge barnen sin odelade uppmärksamhet.” Men vardagssysslorna sätter stopp.

När det gäller läxläsning upplever föräldrarna en svår balansgång. De förväntas vara engagerade i barnens skolarbete, men inte så engagerade att de hjälper barnen för mycket med läxorna. Den vanligaste konfliktorsaken mellan barn och föräldrar är just läxläsning.

Underpresterar inte

Internationellt adopterade pojkar, förutom de födda i Korea, som grupp ligger när det gäller slutbetygen i nian något lägre än genomsnittet i riket. Tidigare har man ansett att det kan bero på psykiska problem som uppstår i samband med adoptionen. En ny studie motsäger detta.

Forskarna har jämfört resultaten från de intelligenstest som görs i samband med mönstringen med de individuella slutbetygen från nian. I denna jämförelse ”presterade de adopterade pojkarna bättre och hade högre betyg än andra pojkar med motsvarande förutsättningar”. Detta kan bero på att de adopterade barnen erbjuds en stimulerande miljö i adoptivfamiljen.

Sexuella trakasserier

Neil Duncan har studerat mobbning och trakasserier flickor emellan. Studien gäller engelska förhållanden men kan vara av intresse även för svensk skola.

Duncan har intervjuat 15-åriga flickor vid sju skolor i England. Han menar att problemet med mobbning flickor emellan är underskattat.

Duncan pekar på att det finns en social hierarki i flickgrupperna, med populära flickor som utövar ett stort inflytande, ofta i negativa termer, över jämnåriga. Klasskamraterna känner tryck att klä sig rätt, ha rätt frisyr och sköta sina kroppar. De som inte passar in utsätts för olika typer av trakasserier, ofta med sexuella förtecken. De kan kallas horor eller osexiga beroende på situationen. Det händer att ledarflickorna pressar pojkar att medverka i utstötningen.

Duncan pekar på att de utsatta ofta inte vill berätta om sin situation. Istället låtsas de vara sjuka eller skolkar för att undvika trakasserierna. Han har träffat flickor som val att skolvägra eller att byta skola mitt under läsåret.

Betygsforskning

Alli Klapp Lekholm har skrivit en avhandling om betyg, baserad på en databas med 100 000 elevers slutbetyg och enkätdata för 9 000 av dessa elever.

Klapp Lekholm har kommit fram till att 3-5 % av betygen beror på andra faktorer än elevernas kunskapsnivå. Detta gäller flickor i högre grad än pojkar. Flickornas större intresse för skolan är en av förklaringarna till att de har högre betyg än pojkarna. På skolor med många elever som har lågutbildade föräldrar spelar faktorer som intresse och motivation stor roll för vilket betyg eleven får.

Problemen läggs hos eleven

Anna-Lena Ljusberg har doktorerat vid Stockholms universitet på en avhandling om elever i särskilda undervisningsgrupper. Hon har under två år följt tio sådana undervisningsgrupper med elever 9-12 år gamla. Eleverna var placerade i grupperna på grund av koncentrationssvårigheter.

Ljusberg påpekar att hälften av eleverna inte har någon formell diagnos. För det mesta har skolan inför placeringen sett svårigheterna som individuella egenskaper hos eleven. I den särskilda undervisningsgruppen ses eleverna inte som ”kompetenta medaktörer”, varken av lärarna eller av eleverna själva. Ljusberg påpekar att detta står i motsats till skolans styrdokument.

Kreativa lösningar stoppas

Agneta Knutas har i en avhandling för Örebro universitet studerat hur enskilda lärares initiativ och kreativitet hämmas av skolans organisation. Hon säger att lärare inte ges ”den auktoritet som borde gå hand i hand med uppdraget”, och menar att lärarna ”befinner sig i ett spänningsfält där det egna uppdraget och den egna kreativiteten hamnar på kollisionskurs med de nationella och lokala direktiven”.

Knutas skriver att arbetslagen inte alltid får det mandat de är tänkta att ha. Skolornas ledningsgrupper har ofta som uppgift att förhindra att det spretar för mycket på skolan. ”Min studie visar att ledning och organisation bryter in och fattar beslut i frågor som lärare i laget har fått mandat att råda över.” Det leder i sin tur att lärarnas engagemang ”går till spillo”.

Mer undersökande

Per Högström har vid Umeå universitet lagt fram en avhandling kring NO-laborationer i grundskolan. Avhandlingen bygger på fyra delstudier, med intervjuer, analys av laborationsinstruktioner och videofilmning av laborationer.

Högström konstaterar att eleverna inte alltid är medvetna om målen med laborationerna. Arbetet och instruktionerna inriktas oftare på aktivitet och upplevelse än på undersökande arbetssätt utifrån kursplanerna. Eleverna tränas inte att genomföra undersökningar och stimuleras inte till reflektion över vad laborationerna visar.

Högström drar slutsatsen att det är ”viktigt att uppmärksamma laborationernas mål för att tydliggöra vilka kunskaper och färdigheter man vill ge eleverna möjlighet att utveckla via det laborativa arbetet”.

Bättre logik, sämre ordförståelse

Göteborgs universitet genomför vart femte år en stor grupp 13-åringar i tre olika intelligenstest. Undersökningarna har genomförts i snart 50 års tid.

Den senaste undersökningen visar att ungdomarna idag klarar sig betydligt bättre på det logiska testet än de jämnåriga för 50 år sedan. Den ansvariga menar att dagens elever därför har minst lika goda förutsättningar att tillgodogöra sig matematikundervisning som eleverna på 1960-talet. Försämrade resultat måste därför bero på andra faktorer, som metodik och lärarkompetens. Även den spatiala förmågan har blivit bättre med åren.

Däremot sjunker resultaten på det verbala testet. Det kan bero på att många av orden som ingår i provet är ovanliga i dagens svenska. Dagens ungdomar har inte har sämre ordförråd än ungdomarna på 1960-talet, med ”det består av delvis andra ord”.

Kompisar viktiga

Lottie Lofors-Nyblom har i sin forskning jämfört läroplanens idealbild av eleven och vad eleverna själva tycker. Hon har haft gruppsamtal med nioåringar för att ta reda på det senare.

Det eleverna sätter värde på är kamratrelationerna. Att lyckas eller misslyckas i skolan är en fråga om att skapa relationer med de jämnåriga. För att göra detta måste eleverna lära sig behärska de outtalade regler som finns för hur man ska vara. De som misslyckas med att behärska dessa regler riskerar att bli uteslutna ur gemenskapen.

Lofors-Nyblom pekar på motsägelsefullheten mellan skolans ambition till individualisering och elevernas mer kollektiva strävanden. Hon anser att praktiskt-estetiska ämnen skulle kunna bidra till att skapa kollektiv gemenskap, som grund för att öka kraven på eleverna i basämnena.

Framgångsrika rektorer

Monika Törnsén har studerat rektorer vid framgångsrika skolor, skolor som lyckas både når goda kunskapsresultat och har ett bra social klimat. Avhandlingen bygger på studier av 24 st 7-9-skolor i tolv kommuner.

Rektorerna menar att ett framgångsrikt skolledarskap bland annat bygger på goda relationer med lärarna och att man som rektor har stöd från den kommunala nivån. Rektorerna arbetar med skolans struktur och engagerar sig i vad som händer i klassrummet. De arbetar med både elevers och lärares lärande. Rektorerna skapar goda kontakter med vårdnadshavare och andra kommunala chefer, samt söker internationella samarbeten.

Törnsén sammanfattar: ”En rektor som engagerar sig i skolans kärnprocesser gynnar helt enkelt skolans resultat.”

Datorns fel?

Annika Lantz-Andersson, Göteborgs universitet, har studerat hur elever hanterar digitala läromedel, och de digitala läromedel som helt ersatt läroboken. Hon har funnit att eleverna ofta när de kör fast tror att det är fel på datorn istället för att kontrollera vad de själva har gjort.

Lantz-Andersson hävdar utifrån studien att de digitala läromedlen inte är helt självinstruerande som det ofta påstås, och behovet av en fysiskt närvarande person är lika stort vid arbete med digitala läromedel som vid traditionell undervisning med läroböcker.

Idrott och hälsa

Jan-Eric Ekberg, Malmö högskola, har jämfört vad som står i kursplanen för idrott och hälsa, vad lärarna säger att de erbjuder i undervisningen och vad som faktiskt erbjuds.

Han säger sig ha funnit stora skillnader mellan vad som sägs i kursplanerna och hur ämnet praktiseras i skolår 9. Kursplanens fokus ligger på hälsa, men för lärarna är den fysiska aktiviteten och idrotten det viktigaste.

Ekberg menar att de luddiga formuleringarna i kursplanen gör att ”krafter utifrån fått inflytande”. Ämnet påverkas i hög grad av det idrottande som bedrivs inom föreningslivet, även det faktum att många idrottslärare själv har idrottskarriärer bakom sig påverkar.

Sammanställningen gjord av

Lars Nilsson, redaktör för Nytt om Skola

Mer information om Nytt om Skola, grundskolans nyhetsbrev, finns på www.lakiskriv.se

Det kommer regelbundet larmrapporter om svenska elevers bristande matematikkunskaper, och hur kunskapsnivån i ämnet sjunker. Man kan undra vad vi gör för fel? Dagens elever kan ju inte vara mindre intelligentare än de som deltog för fyra år sedan.

Skolverket påpekade i januari en av orsakerna. Kortare undervisningstid, som dessutom i stor utsträckning ägnas åt enskilt bokräknande, kopplat till de brister i läroböckerna förklarar en hel del.

Jag tror också att man måste fundera över vilka lärare som ska undervisa i ämnet. Det är självklart att en lärare som är osäker på sitt ämne i större grad än den ämneskompetenta läraren blir läroboksberoende. Läroboken blir själva undervisningen istället för ett hjälpmedel.

Parallellt med Sveriges nedgång går det framåt i England. I TIMSS avancerade de engelska tioåringarna från 10:e plats 2003 till 7:e 2007, och för 14-åringarna gick det ändå bättre, från 18:e till 7:e plats. Vad har då engelsmännen gjort för att nå dessa resultat?

1999 införde regeringen en ”numeracy strategy” för primary school (5-11-åringar). Som en del av denna strategi infördes en ”numeracy hour”. Skolorna ålades att se till att alla elever i primary school fick en timme matematik om dagen, och denna matematiktimme ska enligt direktiven innehålla en del lärarledd undervisning och klassvis diskussion om matematik, lika väl som individuell övning.

Under perioden när strategin introducerades bevistade jag en föreläsning för lärare för elever i åldern 5-7 år. Det var en strålande uppvisning i hur man kan få yngre barn att förstå matematik, med ”number grids” på väggarna i klassrummet och termer som ”robber sums” och ”mind-the-gap sums”. Det var matematik, i motsats till räkning.

Jag brukar inte vara konservativ, men när det gäller matematik tror jag faktiskt på att vi måste återgå till undervisning. För att utveckla matematisk förståelse krävs det möjlighet att få prata matematik under ledning av någon som verkligen kan ämnet, och som har förmågan att ställa de rätta frågorna och att tt få eleverna att se samband.

Mervyn Benford slog huvudet på spiken för cirka tio år sedan när han, efter att ha besökt åtskilliga svenska skolor och mängder av lektioner, sa: ”I Sverige hittar jag inga matematiklärare bara matematikböcker.”

Detta är en bearbetad artikel ur Nytt om Skola nr 1 våren 2009. Mer information om Nytt om Skola, grundskolans nyhetsbrev, finns på www.lakiskriv.se

Johan Falkman, retorikstuderande, skrev i april i DN att vi ska komplettera skolans tre grundpelare läsa, räkna och skriva med en fjärde, tala. Han skrev att det inte bara är talang som gör en bra talare, det handlar om att lära sig hur man lägger upp ett tal och om att öva.

Jag håller med dem. Tala är viktigt, och givetvis skulle retorik som ämne kunna hjälpa till att höja talekonsten i landet. Idag är den på utdöende. Vem klarar längre av att hålla de tal som fångar massornas uppmärksamhet? Vem skapar de odödliga citaten?

Men samtidigt är talandet för viktigt för att stängas in i ett särskilt ämne, eller att få vänta till eleverna når de senare tonåren. Vi kan ju börja med att ta kursplanen i svenska på allvar:

”Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven

– utvecklar en språklig säkerhet i tal och skrift och kan, vill och vågar uttrycka sig i många olika sammanhang samt genom skrivandet och talet erövrar medel för tänkande, lärande, kontakt och påverkan … ”

Grundskolans uppgift, och det från första klass, är att hjälpa eleverna att utveckla sitt talande. Det behövs inget retorikämne, det är redan integrerat i svenskämnet.

Likaväl som läsande, skrivande och räknande är en angelägenhet för många ämnen måste talandet vara det. Jag tror att man övar en sak bäst när man inte är medveten om att man övar det. Man utvidgar sitt ordförråd i engelska när man läser texter för att ta reda på saker, i motsats till att läsa för att lära sig engelska, man övar sitt räknande bäst när man använder räknandet som ett redskap för annat, och på samma sätt övar man sig i att tala för andra bäst när man gör det för att det finns något man vill berätta.

Vi måste ha en strategi för hur vi redan från tidig ålder ska vänja eleverna vid det naturliga i att berätta för andra, i smågrupper eller i helklass, långt eller kort. Bäst resultat får vi säkert om de till en början får berätta om sådant de själva är engagerade i.

Jag minns hur min dotter i tonåren blev tvingad att hålla föredrag. Det var stor vånda när dagen närmade sig, framför allt kring ämnet hon skulle prata om. Det lossnade först när hon kom på idén att ta med sig sin skokartong full med armbandsur och berätta om sin samlarhobby som det lossnade. Då behövdes inget manus eller upprepad övning inför spegeln. Och resultatet blev lysande.

Så gör det till en vana att ge tid för elevernas berättande. Övning ger färdighet, och genom att inte haussa upp det utan att göra berättande för andra till en naturlig del i skolvardagen kommer vi att vinna mycket.

Detta är en bearbetad artikel ur Nytt om Skola nr 9 våren 2009. Mer information om Nytt om Skola, grundskolans nyhetsbrev, finns på www.lakiskriv.se

Vi talar om vikten av läsning, men jag påstår att det är lika viktigt att lära sig skriva. Grovt generaliserat skulle man kunna säga att vi genom läsandet tar del av andras tankar och erfarenheter, men genom skrivandet uttrycker vi egna tankar och vidarebefordrar våra erfarenheter. Genom skrivandet skapar vi upplevelser för andra.

Målet för läsundervisningen är att göra eleverna till mogna läsare, det vill säga läsare som kan läsa olika typer av texter med olika lästeknik, och som kan läsa mellan raderna. Den mogna läsaren interagerar med texten.

På samma sätt kan vi tala om mogna skrivare, som kan skriva olika typer av texter, och förstår att det krävs olika typer av språk och språkriktighet för olika situationer. Den mogna skrivaren kan uttrycka sina tankar i skrift så att läsaren förstår dem.

Ingvar Lundberg säer att det krävs 5 000 timmars läsande för att bli en mogen läsare. I in senaste bok, ”God skrivutveckling”, säger han att det krävs lika många timmar för att bli en god skrivare. Då inser alla att skrivträningen inte enbart är en fråga för svensklärarna, och faktiskt inte enbart för skolan. Ingen blir en mogen läsare genom att bara läsa i skolan och ingen kan utveckla sin skrivförmåga om han/hon inte också skriver utanför lektionstid. En av skolans uppgifter är att stimulera eleverna till skrivande och visa på användningsområden för skrivandet.

Det finns kopplingar mellan läsande och skrivande. Jag är säker på att den som själv skriver regelbundet läser på ett annat sätt än den som inte gör det. Genom att själv ha brottats med formuleringsproblem kan man uppskatta goda berättare på ett djupare sätt. Men man blir inte automatiskt en god skrivare bara för att man läser mycket.

En av de bästa pedagogiska böcker som skrivits, Lars Norströms ”Svenskämnets röda tråd”, beskriver många sätt att tala med elever om deras läsupplevelser. I slutet av boken kommer Norström in på skrivningen och menar att man, om man vill använda läsningen som stöd för skrivningen, måste hjälpa eleverna att fokusera på olika delar. Man kan läsa första sidan i ett antal böcker för att få underlag för att lära sig att fånga sina läsare med en bra inledning, eller studera miljö- eller personbeskrivningar, eller varför inte hur en debattör lägger upp sin argumentation.

Oavsett hur vi gör måste vi hjälpa eleverna att utveckla skrivandet, både de tekniska delarna som stavning och meningsbyggnad, och de innehållsmässiga, som ordförråd och formuleringar. Det bästa jag sett i den vägen är det engelsmännens arbete med ”writing scaffolds”, ett forskningsarbete på Exeter University, där man utvecklat stödstrukturer för eleverna att använda i samband med att de skriver texter av olika slag. Har i tio år med spänning väntat på att deras resultat ska få genomslag i Sverige.

Detta är en bearbetad artikel ur Nytt om Skola nr 3 våren 2009. Mer information om Nytt om Skola, grundskolans nyhetsbrev, finns på www.lakiskriv.se

I våras hade Expressen en artikel om skriftliga omdömen, och problemet med att omdömena är offentlig handling. Givetvis har tidningen i en poäng, eftersom omdömena inte omfattas av sekretess måste man vara noga med formuleringarna av dem. Svepande generaliseringar kan vara skadliga för eleven.

Sedan hoppade jag högt. Det skriftliga omdöme som tidningen visade upp handlade enbart om elevens bristfälliga kamratrelationer. Det såg mer ut som utdrag ur ett EVK-protokoll. Där missade tidningen det som kunde ha blivit ett scoop. Hur stämmer de skriftliga omdömen som delas ut överens med det uppdrag skolan har fått?

Jag minns hur jag för drygt tio år sedan fick en skola att slänga sina betygskriterier och skriva nya. De hade fallit i fällan att själva sitta och ganska fritt skapa betygskriterier, istället för att göra det enkelt för sig, utgå från det som redan fanns. Vi skapade en trespaltsmodell, med de nationella kriterierna till vänster, våra tolkningar och förtydliganden av dessa i mitten, och det sätt vi tänkte bedöma eleverna mot kriterierna i spalten till höger.

Jag tror angreppssättet fungerar på många frågor. Börja med att läsa lagen, förordningen, läroplanen eller vad det nu är. Fråga er: Vad är egentligen vårt uppdrag? Fundera sedan på hur det ska genomföras på skolan.

Beträffande skriftliga omdömen hittar jag följande: ”Minst en gång varje termin, i samband med utvecklingssamtalet, ska läraren i varje ämne eleven läser skriva ned hur det går för eleven i relation till målen i läroplanen och kursplanerna.”

Uppdraget är alltså att bedöma hur långt eleven kommit i förhållande till läroplanens och kursplanernas mål. Ett stort uppdrag i sig, men det befriar oss från att skriva yttranden om kamratrelationer.

Jag tror att detta, att gå tillbaka till styrdokumenten, kan stärka lärarnas professionalism. Att analysera uppdraget innan man planerar genomförandet är ett professionellt förhållningssätt, i motsats till att låta mer lösa grunder, till lärobokens kapitelindelning, styra. Den professionella vet vad arbetet ska leda till och väljer därefter lämpliga metoder och hjälpmedel för att nå dit.

Skolan är av tradition aktivitetsstyrd. Den syn som betonades vid införandet av Lpo 94, att låta målen styra, har i viss mån ändrat detta, men jag tror att det på många håll går ganska långsamt.

Den som ansvarar för att utvecklingen, och professionaliseringen, påskyndas är rektor. Genom att i det dagliga arbetet ständigt gå tillbaka till uppdraget, skapar rektor en respekt för styrdokumenten, och hjälper därmed sin personal till en djupare förståelse av arbetet.

Lars Nilsson

PS. Sedan detta skrevs har Skolinspektionen riktat kritik mot många skolors skriftliga omdömen, bland annat för att de inte handlar om elevernas kunskapsutveckling i respektive ämne. Likaså har regeringen tillsatt en utredning som ska se på om omdömena kan

Detta är en bearbetad artikel ur Nytt om Skola nr 8 våren 2009. Mer information om Nytt om Skola, grundskolans nyhetsbrev, finns på www.lakiskriv.se