Det jag nu ska berätta om hände sig i början av 90-talet. Hösten 91 för att vara exakt. Jag hade jobbat som språklärare på gymnasiet i 14 år, tillräckligt för att känna mig grundligt less på jobbet. Fel ord. Jag hatade mitt arbete. Jag kände mig som en trist ordbajsare som under ändlöst tråkiga lektioner försökte få mina elever att sätta ”s” på rätta ord i engelskan, på verb, genitiv och substantiv plural – men inte på efternamn och färger! Jag försökte få dem att knåpa ihop spanska glosor till någorlunda begripliga spanska meningar. Jag producerade stenciler på löpande band, jag delade ut dem så det yrde. Små svarta krumelurer på vitt papper. Färglöst. Blodfattigt. Var detta ett liv? Jag krympte inombords. Hur mina elever mådde orkade jag inte ens tänka på.

Jag minns ett utvecklingssamtal med min rektor (fast det nog inte hette utvecklingssamtal på den tiden, och min chef titulerades ”studierektor”). På frågan om hur jag trivdes på jobbet var jag ju tvungen att säga som det var. Se ovan. Lite trevande försökte jag också förklara vad det var jag saknade. Sammanhang. Liv. Kontakt. Något för hela människan… Studierektorn såg sorgset på mig. Bekymrat skakade hon på huvudet. ”Hela människan?” sa hon undrande. ”Kan du förklara?”

Det kunde jag inte. På den tiden hade jag inga ord att beskriva vad mitt hjärta längtade efter.

En tradition vi har i skolans värld är att ha tre studiedagar innan Allhelgonahelgen. Oftast ganska tråkiga tillställningar. Det här året skulle språklärarna emellertid bjudas på två dagars introduktion i suggestopedi. Suggestovadå? En av studierektorerna hade envisats med att ordna en kurs i denna mystiska metod med det ännu konstigare namnet. Han hade nämligen varit på väg till Afrika som biståndsarbetare något år tidigare, och förberett sig genom att lära sig portugisiska på Sandöskolan. Och denne man som redan hade hunnit fylla 60 och lite till, och aldrig pratat annat än norrländska, som kort och gott tänkte ”språk har jag aldrig kunnat lära mig och kommer aldrig att kunna lära mig” hade oväntat snabbt lärt sig tala begriplig portugisiska. Ett mirakel. Och detta ville han dela med sig av, och trots massivt motstånd från skolledningen drev han igenom de här fortbildningsdagarna för oss språklärare.

På måndag morgon kom jag som vanligt till skolan, hängde av mig ytterkläderna och närmade mig konferensrummet där vi skulle hålla till. Något var annorlunda. Det var som om den kantiga skolatmosfären hade mjuknat något. Ljuv musik, något klassiskt, strömmade genom den öppna dörren. I rummet där det i vanliga fall stod bord och stolar i vanlig klassrumsformering var nu stolarna placerade i ring. På de annars gråvita väggarna hängde färgglada affischer från Portugal… sol, hav, blommor. En suck lösgjorde sig ut mitt bröst och jag sjönk ner på en av de gröna stolarna. Satt bara och njöt av musiken ett slag, vilade mig från morgonens arbetspass: laga frukost åt mig själv och tre barn, lämna på dagis och pussa och krama och inte glömma minstingens långkalsonger.

Plötsligt var rummet fullt med folk, och ”lektionen” kunde börja. Lektion och lektion, förresten. Inte var det som en vanlig lektion. Vår lärare, en liten blond kvinna i blågrön tröja och rosarött läppstift, satte genast igång att prata med oss. På portugisiska. Hon hälsade oss välkomna, presenterade sig, frågade vad vi hette… var vi kom ifrån, vad vi jobbade med. Vi fick förstås hjälp med att välja namn och yrken. Sedan fortsatte hon med att presentera sin man, cirkusartisten Alfredo, snyggingen, han som hon hade tio filhos, tillsammans med. De älskade varandra innerligt förstod man, amor, beijos och så lite till, det blev ju tio barn. Och så behövde man anställa lite extra folk på cirkusen, och vi fick träna på allehanda konster, som att fiska och arbeta i trädgården och skriva dikter och annat smått och gott som kan vara bra att kunna om man vill ha anställning på en cirkus.

Eller sviker mig mitt minne nu? Kanske en smula, det var ju ändå över 16 år sedan. Men det jag minns är glädjen och den lekfulla känslan Jag minns att det var roligt, och annorlunda, och vackert, fantasieggande, ja rent av magiskt – och att hela jag fick vara med. Fast lite pinsamt vardet ju ändå förstås, att behöva myllra runt hela tiden och prata med folk som man inte kände, fråga vad de hade i sina små pappersresväskor och ge dem komplimanger och så där. Jag menar, så där beter man ju sig inte på en alldeles vanlig skola i november, inte om man är adjunkt i alla fall. Fast det är ju kanske det man skulle behöva göra för att tvätta av sig lite av svarta-tavel-allvaret (ja, på den tiden hade vi svarta tavlor i stället för whiteboards).

På eftermiddagen blev det en teoretisk genomgång av vad vi gjort på morgonen, och pusselbitarna började falla på plats. Efter två dagars oavbrutet lekande, sjungande, lyssnande, ritande och pratande hade jag lärt mig massor. Inte bara portugisiska, utan också om hur suggestopedi fungerar. Och jag hade dessutom lärt mig säga ordet utan att staka mig.

Så följde några ljuvliga dagar. Lov. Det var under dessa dagar jag fick en märklig känsla av att jorden vände. Allt liksom stannande upp, bågnade, vibrerade. Hela min världsbild skevade. Jag vet inte vad det var. Jag höll andan. Vad skulle hända? Och så plötsligt, utan att jag kunde göra något åt det, föll allt på plats igen. Men inte helt samma plats som tidigare.

På måndagen kunde jag fortfarande känna den här lägesförändringen i kroppen. Mina steg var lättare. Färgerna klarare. Eleverna såg plötsligt gladare ut. Kanske besvarade de mitt leende?

På den här tiden hade jag två grupper i spanska. Ganska normala grupper med ganska normalt skoltrötta elever som presterade ungefär vad man normalt kunde förvänta sig av dem.

Med rosiga kinder satte jag igång med allt det här som jag ordlöst hade längtat efter. Var kom mitt mod ifrån? Jag spelade teater där framme vid katedern. Jag gestikulerade. Jag tog ut svängarna. Jag läste texter till musik. Jag lät klassen blunda och fara på fantasiresor, bort från vintermörkret, till solen och Spaniens mjuka stränder (där jag passade på att lära dem en massa nya glosor). Jag ritade väggplanscher, vackra, fulla av färg och kreativitet. Jag klippte och klistrade. Mina kollegor hummade lite förnumstigt och sa att jag nog skulle passa bra som lågstadielärare. Jag nickade stumt och fortsatte att rita för brinnande livet. För barnet i mig. Jag började leka på jobbet. Jag började trivas.

Mina elever vaknade upp ur sin slummer. De piggnade till, blev mer aktiva. De myllrade runt och pratade med varandra i klassrummet. De lekte lekar. De spelade spel. De sjöng, allt högre för varje gång. Något lossnade. De till och med dansade de spanska diftongerade verben en gång. Vi låste dörren och drog för gardinerna så ingen skulle se oss. Vi hakade armkrok och till stegen av en gammal isländsk kvaddans stegade vi runt, runt. Till vänster medan vi mässade de diftongerade verbformer som hade betoningen på första stavelsen, åt höger då vi nynnade de former som hade betoningen på ändelsen.

Ja, så gick dagarna, medan jorden långsamt vred sig runt sin axel och vårljuset återkom.

Det var dags för prov. Eftersom det fanns flera parallellklasser i spanska på min skola, och jag ju ändå skulle sätta betyg på eleverna valde jag att anpassa mig till mina kolleger på så sätt att jag följde deras planering och läste samma texter i boken, fast jag ju skrev om dem så de fick sin översättning vid sidan av, och jag kunde presentera dem med konsertläsning enligt konstens alla regler.

Hur som helst. Dags för prov.

På det första gemensamma provet sedan jag börjat arbeta enligt min gymnasieanpassade suggestopedimodell skrev båda mina grupper ca 10 poäng högre i snitt än de andra grupperna. Då ska man komma ihåg att på de två höstproven låg alla grupper på samma nivå. Förbluffande, tyckte jag. Säkert en tillfällighet, nickade mina kollegor.

Men även på nästa gemensamma prov låg snittet 10 poäng högre i mina grupper. Fortfarande en tillfällighet? Det får man väl tro om man vill. Mina grupper behöll i alla fall det här försprånget under sina återstående spanskstudier. Men viktigast ändå var stämningen i klassrummet, glädjen och friheten. Eleverna vågade både lära sig och utnyttja sina kunskaper.

Ja, så gick åren. Eleverna lämnade skolan. Nya kom i deras ställe. Ibland träffade jag mina gamla elever på stan, de frågade mig alltid hur jag mådde och berättade om vad de gjort sedan de slutat skolan. Många av dem hade åkt till Spanien för att studera, för spanska var ju så roligt! Vi växlade några ord, vi skiljdes. Ibland fick jag en kram, alltid ett leende.

Kan du höra hur jorden vänds? Det gör den ständigt. Men de där dagarna i slutet av oktober 1991 märkte jag det extra tydligt.

______

Iréne Ödmark-Hall har jobbat som språklärare (engelska, spanska) på gymnasiet sedan 1978. De senaste 10 åren har fokus skiftat från språk till studieteknik och stresshantering. Hon hjälper nu båda tonåringar och vuxna att hitta vägen till välbefinnande via sina kurser i stresshantering och meditation. Hon är diplomerad lärare i avslappning och mental träning, symbolpedagog samt EFT-coach. www.odmark-hall.se irene@odmark-hall.se

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

Lite eftertänksam var hon och mån om alla andra. Emma var en av mina elever som jag undervisade för nästan tjugo år sedan. Jag hade relativt nyligen avslutat min lärarutbildning och tjänstgjorde på en högstadieskola några mil hemifrån. Så här i backspegeln kan jag känna att hon blev något av en läromästare för mig.

Vi möttes, Emma och jag, när hon gick i åttan, och jag undervisade henne tills hon gick ut nian. Biologi och kemi, med laborationer och gruppövningar, var de lektioner då vi sågs. Jag hade många elever i alla tre stadierna, sjuan, åttan och nian.

Efter en tid upptäckte jag att mina tankar ofta kretsade kring Emma. Min bild av henne genomgick en metamorfos efter hand. Det fanns en glädje och en kraft hos henne som helt undgick mig till en början. I det dagliga skolarbetet jobbade hon på lugnt och systematiskt. Det fanns en målmedvetenhet, men det verkade som om skolarbetet vilade tungt på hennes axlar. Det var en känsla jag ofta fick. I enskilda arbeten och specialarbeten, där hon fick påverka val av ämne, skymtade hennes livfulla sida fram, och det var en fröjd att ta del av utsmyckningarna av hennes arbeten Där var hon oslagbar. Ett av hennes inlämningsarbeten pryddes av en praktfull, färgsprakande fågel.

På PRAO utmärkte sig Emma genom att med självklarhet och värme ta hand om kunder och naturligt engagera sig i deras önskemål och frågeställningar. Hon fick idel lovord av sina PRAO-handledare.

När vårterminen gick mot sitt slut och det var dags att summera terminen och sätta betyg, fick jag bekymmer. Det fanns inget i det strama bedömningssystemet som gav Emma rättvisa. Hur skulle jag hitta utrymme att förmedla de lovord över Emmas egenskaper som jag hade fått ta del av? Jag valde att, utöver betygen, skriva ett intyg till henne, där jag beskrev hennes sociala inlevelseförmåga, hennes konstnärlighet och hennes engagemang för andra människor.

Våra vägar skildes och jag undervisade vidare, med nya elever och studenter.

Åratal senare mötte jag henne igen. Hon stod i min favoritblomsterhandel i en lyhörd dialog med en kund för att hitta just de rätta färgerna och formerna för en blomstergåva. Det var en glädje att se den vackra buketten växa fram. Det kändes så rätt, alla pusselbitar föll på plats. Den konstnärliga sidan, som var så tydlig redan under skoltiden, hade nu kommit till sin rätt, precis som hennes inkänningsförmåga. Dagligen kunde hon hjälpa människor att uttrycka sin glädje, sin sorg eller sin tacksamhet i livets olika skeden.

Emmas väg blev blomsterfylld på flera sätt. Hon följde sitt hjärtas röst och gav sina gåvor vingar, till glädje för alla som idag får ta del av dem. För mig var upplevelsen livgivande och isbrytande och den har påverkat all min fortsatta verksamhet som lärare. Mitt i det vardagliga arbetet finns hos varje elev och student en gnistrande diamant att plocka fram; ett engagemang och en helt personlig förmåga som vill och kan komma till uttryck.

Tack Emma för den livskunskapen.

___

Inga Ljungquist har ett stort intresse och engagemang för undervisning och inlärning. Hon är fil dr i zoofysiologi och har mångårig erfarenhet av undervisning inom cellbiologi, molekylärbiologi och fysiologi vid Biomedicinska analytikerutbildningen vid Lunds universitet. Hon har stor erfarenhet av gruppundervisning och handledning av studenter och har speciellt engagerat sig i hur intuitionen kan befrämja undervisning och lärandeprocessen. Tankar och erfarenheter från ett projekt, med fokus på intuitionens roll i undervisningen, finns redovisat i rapporten: Pedagogik för intuition. UPC Universitetspedagogiskt centrum, Lunds universitet, april 2001.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

Fredrik hade specialundervisning.

Redan på dagis drog han sig undan de andra barnen och lekte helst ensam. Så fort det blev oroligt i gruppen gick han därifrån. När han började i skolan dröjde det bara några dagar innan han smet ut ifrån klassrummet och vägrade gå in igen, vad läraren än lockade med. Mamma var med under en kortare period för att ge trygghet och stöd till pojken i skolsituationen. Men inget hjälpte.

Fredrik ville inte gå in i klassrummet.

Det gjordes utredning på honom. Skolsköterskan kontrollerade syn och hörsel. Resultaten visade att allt var normalt. Psykologen hittade inget anmärkningsvärt. Det fanns heller inte några intellektuella hinder för skolgången. Men när man skulle ta pojken till skolan vägrade han åter att gå in i klassrummet.

En barnpsykiater på landstingets sjukhus tog sig an fallet och konstaterade att Fredrik led av klassrumsfobi. Med den diagnosen sattes Fredrik i en liten grupp med max sju elever för att få lugn och ro. Till en början gick det bra, men när antalet utagerande grabbar i gruppen blev för stort drog Fredrik sig undan även här.

Skolan inredde nu en vrå i det angränsande materielrummet där man satte hans bänk och där han fick arbeta med de uppgifter läraren gav honom.

När jag träffade Fredrik gick han i femman. Han hade inte några inlärningsproblem. Inte heller hade han svårt att sitta stilla och koncentrera sig i sin lugna miljö. Upprepade försök hade gjorts under åren att placera honom i klassrummet tillsammans med ”sin klass”. Alla försök hade varit förgäves.

Fredrik var lite okoordinerad så han fick i uppgift att göra en del enkla rörelser. Jag ville också undersöka hans språkljudsuppfattning genom att göra ett audiogram, men fick beskedet att skolsyster inte hittat något fel på hans hörsel.

Jag gjorde ändå en test av hans ljuduppfattning. Min undersökning visade att Fredrik uppfattade ljud på -10 dB på båda öronen inom diskantområdet. Han kunde bildlikt tala ”höra löven slå ut”. -10 dB är 10 (tio) gånger svagare än det test på 20 dB som skolhälsovården gjorde.

Vårt test visade också att han även hade mycket känslig hörsel i basområdet.

Testresultaten förklarade hans beteende. När Fredrik kom in i en ljudmiljö med stojande barn reagerade han kraftigt. Han uppfattade klassrumsljuden som att det gjorde ont i öronen – och följaktligen drog han sig undan. Likadant gjorde han när han kom in i varuhus och affärer – speciellt om det fanns musik. Han reagerade på plötsliga ljud i TV och hade aldrig gillat de bullriga tecknade barnprogrammen.

Vi satte in lyssningsträning med Kjeld Johansens träningsprogram*. Den innebär att man på CD spelar in specialkomponerad musik som anpassats efter Fredriks hörselkurvor.

Fredrik lyssnade på CD-skivorna dagligen med hörlurar under drygt ett halvt år. Han märkte att hans ljuduppfattning förändrades, vilket besannades i de återkommande språkljudstesten.

Familjen märkte att han kunde klara sig bättre i affärer. Han drog sig alltmer sällan undan till sitt rum. I skolan flyttade han ut ur sin vrå i materielrummet in till klassrummet.

I sexan började han i ”sin klass”. Han kunde nu stå ut med stojet i klassrummet och han klarade sig bra. Hans ”klassrumsfobi” hade gått över.

Många barn har idag problem med att kunna rikta sitt hörande. Det beror ofta på att de hör ”för mycket” på låga frekvenser. Det gör att de får svårt med koncentrationen, de uppfattar inte det som sägs i klassrummet korrekt, hörselbarken blir överbelastad och ”stänger av” för att skydda hjärnan.

En speciell svårighet vid dessa problem är att det är svårt för barnen att ha referenser för hur de själva hör. De allra flesta elever tror att alla andra uppfattar ljud som de gör.

Kjeld V Johansen, PhD, har ägnat större delen av sitt liv till att utveckla en metod för att hjälpa dyslektiker med ljuddiskriminering. Den specialkomponerade musiken bearbetar sensibiliteten i hörselbarken. Det vill säga att den påverkar tolkningen av ljudintryck så att känsligheten i utvalda frekvensområden förändras. Då förändras också elevens uppfattning om ljuden.

Den typ av tester vi och skolhälsovården gör skiljer sig något från varandra.

Skolhälsovården

Skolhälsovården undersöker med audiometer (pipljud) om eleven hör ett ljud med ljudstyrkan 20 dB, vilket motsvarar låg samtalston, från baston på frekvensen 125 Hz upp till diskantton på 8000 Hz. Det svenska språkljudsområdet ligger inom dessa gränser. Om eleven hör alla frekvenser på båda öronen var för sig anser man att hörseln är fullgod.

Våra tester

Vi undersöker samma frekvenser, men utgår från 20 dB på varje frekvens och försvagar ljudet stegvis med 5 dB i taget tills klienten inte längre uppfattar ljudet. dB-skalan är logaritmisk. Det innebär att ljudstyrkan halveras för var tredje dB.

Vi pendlar vid gränsen för klientens ljuduppfattning tills vi fått säkra indikationer på var gränsen för hans hörande går. Därefter flyttar vi till nästa frekvens. Vi upprepar proceduren för varje öra. På det sättet får vi fram kurvor för elevens gräns för hörande på alla frekvenser på både höger och vänster öra.

Vi gör också ett dikotiskt test där klienten lyssnar på betydelselösa konsonant – vokal – konsonantförbindelser, som Tik, Lym, Bat, Ris, Lir, Myl etc från en CD.

Av testen kan vi avläsa om eleven hör för mycket, om han/hon uppfattar alla språkljud, vilket öra som är dominant och vi kan se om hörselkurvorna korsar varandra, vilket brukar ge oklar ljudbild.

Utifrån de resultat våra lyssningstest visar bränner vi CD-skivan med specialkomponerad musik som eleven ska lyssna på i tio minuter dagligen under minst tio veckor.

Kontakt

Mer om metoden och var i Sverige du kan komma i kontakt med personer som arbetar med Johansens metod hittar du på hans hemsida www.dyslexia_lab.dk

___

Lars-Eric Berg har arbetat med undervisning hela sitt yrkesverksamma liv. Om det hade funnits ADHD när han gick i skolan skulle han ha fått den stämpeln. Trots att han kunde läsa och skriva ville hans lågstadielärare att han skulle gå om första klass eftersom han var så livlig. Sedan 1985 har han arbetat med barn och ungdomar som haft olika slags svårigheter i skolan, sedan 2002 på Alla Sinnen i Södertälje, www.allasinnen.se.

Lars-Eric har även arbetat som rektor vid Svenska skolan i Addis Ababa, Etiopien under fyra år. Han har också skrivit ett tiotal läroböcker.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

Jonas hade varit det snälla barnet som snällt suttit och ätit det som satts fram till honom. Han hade varit ganska orörlig och loj. Han hade fått svårt med koordination och rumsuppfattning. Han fäste inte blicken på den han talade med. Hans strategi var att le mot världen och att aldrig säga ifrån. Han talade otydligt och drog sig ofta undan. Jonas blev stor och klumpig.

I klassen sa han sällan någonting. Han satt tyst och arbetade så gott han kunde. Han var det ideala mobboffret som stod och tog emot allt. Nu i sjuan och hade han fått diagnosen dyslexi. Jonas hade nyligen fått läsglasögon.

Han kom till oss i juni. Tester av hans språkljudsuppfattning visa-de att han kunde ha svårt att skilja lång och kort vokal från varandra. Han fick en CD* att lyssna på.

Hans orörliga barndom hade gjort att han inte fått full koordination. Därför fick han speciella rörelser att göra över sommaren.

När Jonas kom för nästa träningspass berättade föräldrarna att han tränat ”lite grann” under sommaren.”Det var svårt att få till rörelserna ibland”, sa mamma. ”Jonas blev väldigt spänd i hela kroppen när han skulle göra rörelserna. Men han ville själv, han kände väl att det var skönt för honom.”

Börjar spela handboll

Något hände. Redan vid andra besöket, i september, hade han läst tre Lättläst-böcker i Opalserien och behövde inte längre läsglasögon. Han talade tydligare och blicken var stadigare. Grovmotoriken hade också förbättrats.

Jonas hade aldrig tidigare visat något intresse för idrott. Men under hösten började han spela handboll. Till hans egen förvåning gick det bra. Han var huvudet högre och vägde mer än sina årsgamla lagkamrater. Lagledaren placerade honom som center i laget och från den positionen öste han in mål. Jonas blev klubbens skyttekung! För första gången i sitt liv hade han hög status. Självförtroendet växte.

Framgångarna sporrade och han tränade motoriken dagligen.

I november var han på återbesök till Dyslexicentrum i hemstaden där man förvånat konstaterade att lyssnandet och läsandet var väldigt mycket bättre.

Firar jul hemma

Han började nu kunna visa att han blev arg och inte alltid ville vara med om det som andra bestämde. Han satte gränser, främst hemma, men också mot kamraterna i skolan. Till julen vägrade han följa med hem till mormor, som familjetraditionen var.

Familjen stannade hemma och mormor fick snällt ta med sig skinkan och komma hem till Jonas familj under helgen.

Shakespeare

Jonas gick i Waldorfskola. När han var på återbesök hos oss i maj, var han ivrig att komma iväg härifrån. När jag undrade varför sa han: ”Vi har repetition på skolan. Vi i åttan spelar teater.”

”Jaha”, sa jag, ”och vad spelar ni?”

”Romeo och Julia.”

”Och vad har du för roll?”

”Julias pappa, herr Capulet.”

”Är inte det många långa repliker?” undrade jag och tänkte på hans svårigheter att tala inför klassen.

”Jag har sju repliker”, sa han och började recitera en av dem.

Tre veckor senare stod han på skolans scen och spelade herr Capulet inför en fullsatt salong!

”Han klarade nationella provet i läsförståelse! Det var underbart!” berättade hans mamma.

En ny kille

”Han växte som människa av läsningen, handbollen och teatern”, konstaterade föräldrarna.

”Jag trodde han var lite lat och inte ville läsa läxor. Men han job-bade ju på mer än alla andra! Han hade alltid tyckt det var roligt att gå till skolan och vi hade inte märkt av några problem hemma.”

”Vi blev väldigt oroliga när vi fick diagnosen, det var ju så sent, först när han skulle börja högstadiet! Och vi undrade mycket vad den här motoriska träningen gick ut på. Det var inte helt lätt att begripa till en början.”

”Efteråt har vi förstått att Jonas självförtroende var ganska lågt, men vi märkte det inte då. Han var ju så snäll och sa sällan emot. Han bara fann sig. Och han jobbade på, så vi märkte inget. Men nu säger han vad han tycker. Det är en helt annan kille! Nu hörs han som alla andra.”

”Vi är förundrade över att det har blivit så bra!” slutar Jonas mamma.

* Johansen Sound Stimulation www.dyslexia_lab.dk

___

Lars-Eric Berg har arbetat med undervisning hela sitt yrkesverksamma liv. Om det hade funnits ADHD när han gick i skolan skulle han ha fått den stämpeln. Trots att han kunde läsa och skriva ville hans lågstadielärare att han skulle gå om första klass eftersom han var så livlig. Sedan 1985 har han arbetat med barn och ungdomar som haft olika slags svårigheter i skolan, sedan 2002 på Alla Sinnen i Södertälje, www.allasinnen.se.

Lars-Eric har även arbetat som rektor vid Svenska skolan i Addis Ababa, Etiopien under fyra år. Han har också skrivit ett tiotal läroböcker.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

Första mötet

Det långa håret hängde framför ansiktet. Hon satt blick stilla i väntrummet med böjt huvud och händerna korsade över knäna.

”Hej, du kan komma in till mig nu”, hälsade jag.

”Kom nu Malin!” uppfordrade mamman.

Malin reste sig och gick långsamt efter oss in i mitt rum. Hon rörde sig försiktigt och satte sig ytterst på sitsen i besöksfåtöljen, korsade benen, lade händerna i knäna, tittade mot golvet och håret dolde åter hennes ansikte.

Jag fick nu veta att Malin hade diagnostiserats att ligga ”inom autismspektrat”, att hon brukade ha assistent när hon gick på stan för att hitta dit hon skulle. Hon gick näst sista klassen på gymnasiets estetlinje i en skola som arbetade med ungdomar med särskilda behov.

Malin hade inga svårigheter att läsa, skriva eller med annan inlärning men hon kunde bara visa upp det skriftligt. Hon sade ingenting på lektionerna om det inte var absolut nödvändigt. Hon hade inga nära kamrater, varken på skolan eller hemma, hon fungerade dåligt socialt och drog sig helst undan. Jag fick också veta att Malin hade svårt med de sociala koderna och att hon uppfattade många saker rent bokstavligt.

När jag pratade med henne upprepade hon i princip bara det jag sade. Hennes röst var tunn och entonig. Jag såg i hennes papper att hon också hade ridterapi och frågade:

”Tycker du att det är roligt att rida?”

”Ja, jag tycker det är roligt att rida”, svarade hon entonigt genom hårgardinen.

Vad jag än sade upprepade hon mina ord på detta entoniga sätt. Då och då bröt mamman in och svarade för henne.

Jag undersökte några av Malins primitiva reflexer och såg att hon hade flera sådana ointegrerade. Ett hörseltest visade att hon hade en ganska svag spåkljudsuppfattning.

Efter två timmars tester och samtal fick Malin i hemuppgift att göra ett antal rörelser och att lyssna på en CD med särskild musik. Båda programmen skulle hinnas med dagligen.

Detta var i mitten av juni. Vi skulle träffas igen i september.

Tar för sig och skämtar

I augusti träffade jag en av Malins lärare. Hon berättade att de ofta lekte olika lekar på hennes lektioner och att eleverna då brukade välja partner. En dag överraskade Malin med att välja klassens populäraste tjej. Förra läsåret valde hon inte något alls. Likaså hade Malin börjat visa mer känslomässigt engagemang under lekarna. Det var stora steg i Malins utveckling, sa läraren. Hon börjar ta för sig.

När jag i september kom in i väntrummet möttes jag av två bruna ögon. Malin satt i ett hörn av soffan och tittade rakt på mig.

”Hej Malin, välkommen.”

”Hej”, sa hon och vek inte undan med blicken.

Mamman nickade glatt och följde efter dottern in i mitt rum.

När vi kontrollerade rörelserna och gick igenom nya rörelser för hemuppgifter upptäckte jag att Malin skämtade med mig. Hon betedde sig som små barn brukar göra. Hon lyfte ”fel” ben, hon böjde ryggen uppåt istället för att svanka och varje gång tittade hon på mig som om hon menade: ”Fattaru att jag gör fel, va?”

Jag följde med i hennes lek och skämtade tillbaka. Jag sade tvärt om vad hon skulle göra. Och hon gjorde tvärt om vad jag sade. På så sätt blev rörelserna riktigt utförda.

I den spontana leken fick vi för första gången kontakt med varandra. Hon klarade också av att bryta leken och ta instruktioner för nya övningar.

”Tror du att du kan göra de här övningarna?” undrade jag.

”Ja, jag tror att jag kan göra de här övningarna”, ekade Malin med sin entoniga röst.

Luciasång

Vi träffades en gång i månaden. Malin hade använt sin benägenhet för rutiner och upprepningar på ett smart sätt. Hon hade tagit till vana att göra alla hemuppgifter direkt efter skolan och att lyssna på ljudstimuleringen på kvällen.

Under hösten började hon sjunga i en skolkör och när skolan firade Lucia, sjöng Malin inför alla kamrater och lärare!

Nya skivor

Våra månatliga träffar fortsatte. Malin tränade dagligen och integrerade reflex efter reflex. Stelheten och spänningarna i kroppen släppte. Hennes kroppsuppfattning blev allt bättre varefter vi avverkade övningarna. Hon blev långsamt säkrare i sin motorik. Var tredje månad gjorde vi nya språkljudstester och hörselkurvorna blev allt bättre. Framför allt började hon kunna aktivera lyssnandet i vänster öra allt mer.

Malin började allt mer delta i samtal. Det skedde både i skolan och ”i verkligheten”. Hennes röst blev stadigare, mer klangfull och talet mer varierat. Hon höll ögonkontakt med den hon talade med.

Hittar, rider och sjunger

Allt efter månaderna gick med daglig träning och dagligt lyssnande erövrade Malin sina slumrande resurser. Hon blev alltmer öppen. Hon rapporterade om hur förvånade andra människor blivit av hennes förändring.

En dag i maj satt hon ensam i väntrummet. Hon hade klarat av att gå ensam hemifrån utan att hennes mamma eller någon annan ledsagade henne. Efter vår träningstimme gick hon till stationen och tog tåget till sin skola!

Hennes ridlärare berättade för mig att Malin på våren ville ta upp ridningen igen efter några månaders paus. När Malin ringde för att beställa tid trodde läraren först inte att det var hon som ringde. Hon trodde att det var hennes syster, för Malin sa ju aldrig något! Tidigare hände det att Malin ofta stod kvar på stallbacken när resten av ridgruppen gick till stallet för att göra sig i ordning med hjälmar och annan utrustning. När läraren frågade varför Malin stod kvar och inte hämtat hjälmen svarade hon med sin entoniga röst:

”Ingen har sagt åt mig att hämta hjälmen.” Och nu ringde samma person med en kraftigare stämma och beställde ridlektioner!

När skolan hade avslutning inför sommaren sjöng Malin solo inför alla lärare, föräldrar och kamrater. Kristallen den fina…

Sista läsåret på gymnasiet

Malin fick distans till sina problem och väldigt bra självinsikt. Hon fortsatte att erövra sig själv och ville inte sluta med vare sig rörelser eller lyssnande.

”Det är fortfarande så att jag inte förstår alla gånger vad folk menar när de säger något. Till exempel att de har hoppat över lunchen. Då ser jag inuti hur de hoppar över tallriken, men jag vet ju att de inte menar så. Det tar lite längre tid för mig att fatta vad de menar.”

Och så brände vi ännu en CD för att förbättra hennes uppfattning av tonfall, tonhöjd, tryck, det som gör att vi uppfattar underliggande budskap.

Mamman berättade att Malin flera gånger ensam tagit pendeltåget in till Stockholm, gjort sina ärenden, handlat och åkt hem igen.

Skolarbetet lossnade. Hon deltog i elevaktiviteter och på hemorten började hon i en annan ”vanlig” kör. Hennes nya och öppnare personlighet gjorde att hon fick bättre kontakt med såväl skolkamrater som personer utanför skolan, även om hon fortfarande var lite reserverad inför nya bekantskaper.

Vid det sista besöket hos mig innan sommaren hade hon sällskap av en skolkamrat. Hon ville att han också skulle börja göra rörelser för att få tillgång till hela sig.

Vid examen sjöng Malin solo igen. Om sommaren sköna.

Pojkvän och jobb

När Malin kom för första återbesöket efter sommaren såg jag att hon tränat bra. Hon hade gått ner i vikt och blivit vigare. Hon kunde göra sina rörelser mer exakt och utstrålade lugn och harmoni.

Skolkamraten, som nu blivit pojkvän, följde med och Malin såg till att också han fick rörelser att göra. De tillbringade mycket tid tillsammans och Malin, som ju kunde rörelserna sedan tidigare, var hans personliga coach.

Malin ville få en avslutande CD att lyssna på.

”Jag tycker att jag fortfarande har lite svårt att ta kontakt med okända personer”, sa hon vid en av våra sista träffar. ”Det är något du har gemensamt med de flesta”, sa jag. Jag minns hennes leende när hon förstod att andra hade samma svårigheter som hon.

Efter drygt två års träget arbete och med daglig träning av både motorik och ljuduppfattning kunde vi avsluta vårt samarbete. Hon hade då fått ett arbete i kommunen. På fritiden sjunger hon i sin kör och har börjat med Qi gong.

En kort och grov beskrivning av några åtgärder i Kjeld V Johanssens ljudstimuleringsmetod som användes för att förbättra Malins lyssnande i vänster öra:

Ljuden från vänster öra går till höger hemisfär och ljuden från höger öra till vänster. I vänster hemisfär tolkar vi ordens betydelse och i höger registrerar i tonfall, tonhöjd, tryck mm. Det innebär med samma grova beskrivning att vänster hemisfär tolkar språket ordagrant medan höger tolkar den underliggande betydelsen. Den som inte tar in språket med vänster öra får ofta ett ”platt” och entonigt språk. Den personen har svårt att fatta ironi: ”Det där var väl braaa…” och får svårt att uppfatta de underliggande budskapen i språket. Det ger många svårigheter med de sociala koderna.

Med hjälp av de speciella CD-skivorna kan man flytta lateraliteten så att klienten blir känsligare på det understimulerade örat. Läs mer på www.dyslexia_lab.dk

___

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

”Va! Inga läxor?”

Deltagarna tittar på mig med en blandning av förtjusning och tvivel.

”Nej, det behöver man inte. Inlärningen sker här, och sedan behöver era hjärnor få ägna sig åt annat så att kunskaperna får sätta sig,” säger jag käckt.

”Och det blir inga glosförhör eller grammatikstudier”, fortsätter jag kavat. ”Däremot kommer vi att använda språket hela tiden”. Det pirrar till i magen när jag säger det. Inom mig undrar jag om det verkligen ska fungera i den här gruppen. Jag har kunnat konstatera att beträffande studievana och språkkunskaper är gruppen ytterst heterogen.

I gruppen finns en studieovan, 30-årig bilmekaniker från Norrland, en 62 årig studierektor från Umeå, en 59-årig apotekare från Tranås, en 31-årig lärare i trädgårdsskötsel från en folkhögskola. I gruppen finns också en en glad och utåtriktad 23-årig tjej som nyligen slutat sina studier och siktar på Röda Kors jobb i Moçambique. Åtta personer ska lära sig portugisiska under en termin. Två eller tre halvdagar per vecka med två insprängda intensivveckor.

Det är första dagen och vi har en presentation av kursen och oss själva. Solen glittrar över Ångermanälven. Jag tittar ut över salen. Jag har lagt ner ett par timmars arbete på att skapa ett spännande och samtidigt harmoniskt rum. Jag har satt upp färgglada planscher på väggarna med de viktigaste portugisiska verben. Räkneorden från 1 – 20 finns på en annan plansch.

Några viktiga uttryck ur den första texten är vackert uppskrivna runt en reproduktion av kommunicerande änglar av Botticelli. Det är växter och vackra bilder här och där. Stolarna står i en halvcirkel med en matta i mitten. Mozartmusik flödar ur högtalarna. På tavlan bakom mig har jag skrivit upp portugisiska för- och efternamn för eleverna att välja bland.

Ca fyra veckor senare under en intensiv vecka…

Skratt och fniss! Liv och rörelse. En grupp turister på resa passerar ”passkontroll och tull”: den berömde tjurfäktaren José Bandeira iförd slokhatt med resväskan i handen, den fantastiske dirigenten Xavier Barco med halsduken nonchalant slängd över axeln, violonisten Juiliana Porto, författarinnan Preciosa Barata (var det inte nobelpriset förra året?), vinodlaren Carlos Costa m fl. Väskor öppnas i tullen. ”Va? En hammare?” Tullfunktionären (en lärare) tittar misstänksamt på resenären. ”Vad ska ni göra med hammaren?” (allt på portugisiska förstås) Och det kommer en lång och föga trovärdig förklaring – här gäller det att snabbt finna sig och orden på portugisiska! ”Resenärerna” har inte packat sina väskor själva och vet inte vad som väntar dem när de öppnas.

Vid ”ankomsthallen” väntar portugisisk TV med intervjuer för programmet ”Turismo em Lisboa”. ”Turisterna” kommer in två och två för intervju och svarar mer eller mindre ordrikt och med den självklara pondus som deras framgångsrika yrkesroller ger dem. De har inga problem med att förstå intervjuarens frågor vilket gör dem trygga och avspända och möjliggör en normal kommunikation.

Vid ett annat tillfälle

Det är en vacker höstdag. Älven speglar den knallblå hösthimmeln och träden är gulröda. Det är för vackert för att vara inomhus. Vi tar en promenad runt ön i stället.

Scenen är att alla nyligen har sålt sitt gamla hus och köpt ett nytt. Det gäller för var och en att hitta vem som har köpt av vem. Med hjälp av bilder beskriver de husen för varandra -på portugisiska förstås: ”Mitt nya hus har en stor balkong och en liten trädgård.” ”Jaså, det hade mitt gamla hus också… hur många sovrum har ditt nya hus?”… ”Fyra.” ”Nej, då är det inte mitt gamla hus du har köpt, jag hade bara tre sovrum. Jag får fråga någon annan… ”

Under promenaden hinner alla prata med alla. Stämningen är glad och avspänd. Där ord fattas, tar man till gester och kroppsspråk och kommunikationen flyter på. Den fungerar både språkligt och socialt,och så har det varit under hela kursen. Trots olikheterna i bakgrund, händer det något magiskt varje gång deltagarna kliver in i den fiktiva portugisvärlden och sina nya identiteter. En grupp individer, som inte har något gemensamt utanför språklektionerna smälter ihop i en glad gemenskap där var och en lär sig maximalt utifrån sina förutsättningar. Alla kommunicerar och leker med alla och trivs med det.

Deltagarna sammanfattar att de alla upplevde att de lärt sig mer än de hade förväntat sig och detta under angenäma former och utan att plugga. ”Att vi kunnat hålla ihop gruppen under hela tiden, trots att vi är så olika och har så olika förutsättningar, det har varit fantastiskt.”

Undervisningen bygger på suggestopedi, en undervisningsmetod baserad på helhetssyn på människor och lärande, skapad av den bulgariske läkaren och hjärnforskaren Georgi Lozanov. I ovanstående berättelse skymtar några moment ur den suggestopediska didaktiken:

I den suggestopediska undervisningen arbetar läraren medvetet med både passiv och aktiv kunskap, vilket gör att deltagarna snabbt får en stor passiv kunskap i språket d v s snabbt förstår stora mängder språk. Den aktiva kunskapen utvecklas sedan ur den passiva.

Att ta en ny identitet är också typiskt för suggestopedin. Det ger deltagarna möjlighet att kliva ur sina egna eventuella begränsningar och våga ta ut svängarna. De fiktiva rollerna ger också fritt spelrum för fantasin och motiverar till samtal på det nya språket. Det blir dessutom mera naturligt att prata portugisiska om man heter João Barco än om man heter Lasse Hansson.

___

Anna Cramer, www.allasinnen.se, som på ett fantastiskt sätt förmedlar och inspirerar suggestopedisk pedagogik. Medförfattare till boken Hjänvägen till inlärning, rörelser som sätter hjärnan på spåret, Brain Books 2003.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

av Lasse Frisk

Dag tio på 4-veckorskursen i försäkringskunskap kommer Bertil fram till mig och frågar: ”Varför får vi inte göra någon lek idag?” Jag blir både glad och överraskad.

Låt mig ge lite bakgrund till denna händelse.

4-veckorskursen handlade alltså om försäkringar. Detta innebar att fördjupa sig i försäkringsvillkor, att lära sig skadereglering och kundbemötande. Kursdeltagarna var nyanställda på bolaget där jag var anställd. Mitt uppdrag var att vara utbildningsledare på denna kurs. Det var alltså jag som svarade för det pedagogiska upplägget för kursen och höll ihop denna.

På många kurser jag haft tidigare hade jag upplevt två detaljer. Dels tyckte jag att de var en smula tråkiga och dessutom fick deltagarna inte med sig tillräcklig praktisk nytta från kursen att använda sig av i arbetet framöver.

Jag ville alltså få in mer glädje och avspändhet i kursen och framför allt skapa en mer effektiv utbildning.

OK tänkte jag. Låt oss börja varje dag med en lek som gör att vi alla får skratta och slappna av. När jag tänkte vidare insåg jag att denna lek kunde kombineras med en repetition av gårdagens kursinnehåll.

Det kunde till exempel vara så att deltagarna kastade pil på en piltavla. Resultatet man fick var numret på en repetitionsfråga som handlade om gårdagens innehåll. Detta ledde till att vi började varje dag med att röra oss fysiskt, att vi fick skratta och slappna av. Dessutom fick alla en repetition av gårdagens innehåll vilket ledde till mer praktisk nytta av kursen.

Andra exempel på lekar var att kasta ringar på pinnar, att kasta bollar i en hink, att leta efter burklock med siffror på, burklock som var gömda i rummet. Siffrorna var sedan kopplade till en specifik repetitionsfråga.

En dag i början av en ny kurs när jag skulle ha min första repetitions-lek träffade jag på Bertil. Han var revisor och ca 55 år. Bertil hade gått på många utbildningar tidigare och kunde uppfattas som en oerhört formell person.

”Ska vi leka eller ska vi lära oss på denna kurs?” frågade Bertil med stram uppsyn. Jag blev nervös av denna fråga men eftersom jag visste att metoden brukade fungera bra sa jag: ”Jag tänkte att vi kunde göra både och.”

Bertil deltog motvilligt i övningen och hela hans kroppsspråk visade att han tyckte detta var trams.

Kursen fortsatte och dagarna gick.

På morgonen dag 10 hade jag bestämt att vi inte skulle ha någon repetition av gårdagens innehåll då övningen inte lämpade sig denna gång.

Det var då Bertil kom fram till mig och frågade ”Varför får vi inte göra någon lek idag?”

Som jag sa tidigare blev jag både glad och överraskad.

Dagen efter blev det repetitionslek igen och vi gjorde leken att få en penna, knuten i ett snöre runt midjan, ner i en flaska. Vem tror ni vann den tävlingen med stor entusiasm? Självklart Bertil och han fick då välja repetitionsfråga först.

Denna händelse brukar jag ofta tänka på när jag hamnar i tvivel inför att använda alternativa och otraditionella metoder i vuxenutbildning.

___

Lasse Frisk har arbetat med Ledarskap och Praktisk Pedagogik i 25 år. Ett att i många år jobbat som utbildningschef och internkonsult inom olika företag driver nu Lasse sin konsultverksamhet inom Konsulthuset Vascaia. Lasse håller gärna kurser och seminarier med arbetar i lika hög grad med företagsanpassade utvecklingsprogram och som individuell coach. Exempel på kurser Lasse håller är Ledarskap för nya chefer, Praktisk Pedagogik för kursledare och Effektiva Möten. På hemsidanwww.lassefrisk.se finner du mer information om kurser, verksamhet och exempel på uppdrag och kunder.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

På somrarna när jag var barn bodde farbror Willy på tomten bredvid.

Farbror Willy kunde massor av saker som var spännande och intressanta för oss barn. Han kunde spela krocket, kasta pil, spela pingis, fiska och lägga nät. Han inte bara kunde det utan han fullkomligt älskade att göra allt detta.

Det var med ett äkta och stort engagemang som han introducerade oss barn i dessa olika lekar och spel. Visserligen förstod vi väl hur man slog på ett klot med en klubba eller kastade pil på en tavla, men farbror Willy förädlade verkligen våra kunskaper. Han visade hur man skulle hålla krocketklubban för att få ut mesta möjliga effekt av slaget, han berättade hur man skulle kasta pilen, han lät oss pröva hur man la nätet. Han gav oss feedback.

Engagemanget och entusiasmen hos farbror Willy var en viktig del i lärandet. Man kände att han tyckte det var kul att göra detta med oss. Leksinnet fanns hela tiden med i bilden.

Vi barn kände oss som jämlikar i mötet med farbror Willy och vi blev verkligen tagna på allvar. Till exempel fick aldrig någon stå framför den som kastade pil då säkerheten var viktig. Skulle vi lägga nät så skulle vi ha flytvästar på, osv.

När vi la nät eller fiskade fick vi från början lära oss att då ingick också att ta reda på och rensa fisken, liksom att rensa näten från sjögräs. Vi fick ta eget ansvar.

Farbror Willy inspirerade oss att utveckla våra kunskaper och många var de gånger vi stod i källaren på landet och försökte skapa nya intressanta fiskeredskap.

Hur är en bra chef?

En av de bästa chefer jag haft är Anders. I den första kontakten oss emellan – vid en information för all personal när Anders tillträtt som VD – stod han i dörren och välkomnade alla personligen. När jag kom fram till Anders så sa han ”dig har jag berömt redan”. Jag blev förvånad. Vi hade ju aldrig träffats. Faktum var att Anders på sin rundvandring i huset, som ny VD, själv lagt märke till att utbildningsavdelningen, där jag var chef, som enda ställe hade mål visualiserade och uppsatta på väggen. Det var härligt att bli uppmärksammad och få beröm direkt och det lyfte mig.

Vid ett annat möte, något senare, så frågade Anders: ”Tycker du att företaget tar tillvara på din kompetens?” ”Nej, inte tillräckligt, svarade jag och så berättade jag vad jag sysslat med på andra ställen, som kunde komma företaget till godo. Vid ett samtal senare gav Anders mig i uppdrag att sätta igång med flera av de saker jag berättat om.

Den frågan som Anders ställde: ”Tycker du att företaget tar tillvara på din kompetens?” var helt avgörande för min utveckling under de kommande åren. På det sättet kunde jag lyfta fram det jag var bra på och detta var positivt för min och företagets utveckling.

Ett coachande förhållningssätt

Det talas ofta om att chefer ska använda sig av ett coachande förhållningssätt. Begreppet ett coachande förhållningssätt innebär bland annat att man som chef frågar efter svar innan man presenterar en egen lösning. I och med Anders fråga ”Tycker du att företaget…” fick jag möjlighet att vara delaktig och själv reflektera över på vilket sätt jag bäst skulle kunna bidra till organisationens utveckling.

Konsten som chef och ledare är att fråga, lyssna, fråga mer, lyssna mer och kontrollera att man förstått rätt.

Konsten att fråga

Ur Lena Börjesons bok Pocketcoachen hämtar jag följande om konsten att fråga:

• Vad, hur skulle du…?
• På vad sätt kan du utveckla…?
• Är det så här du menar?
• Vad är problemet, som du ser det?
• Vad är det värsta som kan hända?
• Vad skulle det bästa för dig vara, om det här blev löst?
• Vad vill du kunna om ett år? Dvs ställ gärna utmanande frågor.
• Vilka tre saker är viktigast för dig? Ge gärna stöd i att prioritera.
• Var inte för snabb. Våga invänta svar. Att tänka måste ibland få ta tid.

Du som är chef! Fundera över vilka frågor du borde ställa till någon av dina medarbetare.

Sätt mål och följ upp

I begreppet coachande förhållningssätt ingår också att hjälpa till att sätta mål och att följa upp dessa. Bara för att man som chef ställer frågor innebär det ju inte att man slutar leda.

Anders visste, med stöd av sin fråga, bättre inom vilket område jag kunde vara till störst nytta.

Nästa steg var att komma överens om vad som skulle uppnås. Detta formulerades i tydliga, tidsatta, utmanande men realistiska mål. OCH vi var extremt noga med att vi hade uppfattat dessa på samma sätt. De var nedtecknade och till och med underskrivna. Inskrivet i målkontraktet var också när målen skulle följas upp. Följa upp är bra att göra inte bara efteråt, utan också på vägen mot målet. På så sätt kan du som chef upptäcka om och när medarbetaren behöver stöttning.

Formulera ett mål för dig personligen som är tydligt, tidsatt, utmanande och realistiskt! När ska du ha uppfyllt detta mål?

Förmåga att möta på samma nivå och att leda

Farbror Willy kunde visserligen mer om det han hjälpte oss att lära, men han mötte oss alltid på vår nivå. ”Grabbar, ska vi ta ett parti krocket” kunde han säga. Han var som en av oss när vi spelade, men en som kunde mycket mer än vi. Anledningen till att vi lärde oss så mycket av honom var att han mötte oss på vår nivå, när han lärde oss nya saker.

Han visade hur man skulle hålla krocketklubban för att få ut mesta möjliga effekt av slaget. Han berättade hur man skulle kasta pilen. Han lät oss pröva hur man la nätet.

Att mötas på medarbetarens nivå och villkor är en nyckel till att skapa god kommunikation och därmed lyckas med att vara en coachande chef.

I boken Leda med förtroende skriver Charlotte Alexandersson och Susanne Pettersson:

Att möta är

• att se, lyssna på och vara fysiskt närvarande.

• att använda ord, språk och tonläge som medarbetarna.

• att möta på samma kunskapsnivå.

Att inte möta är

• att lyssna okoncentrerat och ha tankarna på annat håll.

• att börja prata om annat än medarbetaren vill.

• att använda fackuttryck som inte är bekanta.

• att vara ”på väg någon annanstans”.

Du som är chef ! Fundera över vad du kan utveckla när det gäller att ”möta” dina medarbetare.

Feedback/Återkoppling

Farbror Willy gav oss ofta feedback/återkoppling på det vi gjorde.

Vi fick både ris och ros.

”En riktig fiskare rensar sitt nät och sin fisk”, sa han. ”Rensar ni inte nätet grabbar så fastnar inte fisken nästa gång.”

Nyckeln i den återkopplingen är ”så fastnar inte fisken nästa gång.” Ofta är vi så slarviga i vårt sätt att ge feedback, att vi missar effekten eller konsekvensen av ett beteende. Konsekvensen av att inte rensa nätet hade blivit att vi inte skulle få fisk nästa gång. Om detta verkligen var fallet vet jag inte, men vi ville aldrig riskera detta.

Att beskriva konsekvensen av ett beteende är viktigt både när man ger ris och när man ger ros. Att få klappar på axeln och ”Du är bra”-kommentarer är väl bra, men det är också bra att veta VAD man gjort bra och vad konsekvensen av det goda beteendet innebär.

Exempel negativt

”När du kommer för sent till våra möten känner jag mig lurad på tid och stressad, vilket leder till att våra möten blir sämre.”

Exempel positivt

”På våra möten är du alltid aktiv och kommer med bra förslag.  Detta leder till att vår verksamhet utvecklas snabbare.”

Min erfarenhet är att det absolut svåraste i chefsrollen är att ge negativ återkoppling. Detta behöver man som chef träna på.

Formulera några feedbackmeningar där du får med konsekvensen av beteendet.

Glädje och entusiasm

Att hitta förebilder och att låta dessa ”stå modell” för dig själv och din egen utveckling är både bra och roligt. Jag har här låtit Farbror Willy och Anders vara mina förebilder inom coaching och ledarskap.

Förutom de egenskaper och färdigheter jag nämnt, vill jag avslutningsvis peka på glädjen och entusiasmen.

Att farbror Willy hade leksinne har nog redan framgått. Detta tillsammans med entusiasmen bidrog till att det var roligt att lära sig. Att ha nära till skratt och att kunna skapa en positiv stämning är viktigt i chefens roll som coach.

Fundera över någon person som är eller har varit en god förebild för dig. Vad hade denna person som fick dig att växa? Hur kan du låta detta bli en del av ditt sätt att leda eller coacha?

___

Lasse Frisk har arbetat med Ledarskap och Praktisk Pedagogik i 25 år. Ett att i många år jobbat som utbildningschef och internkonsult inom olika företag driver nu Lasse sin konsultverksamhet inom Konsulthuset Vascaia. Lasse håller gärna kurser och seminarier med arbetar i lika hög grad med företagsanpassade utvecklingsprogram och som individuell coach. Exempel på kurser Lasse håller är Ledarskap för nya chefer, Praktisk Pedagogik för kursledare och Effektiva Möten. På hemsidan www.lassefrisk.se finner du mer information om kurser, verksamhet och exempel på uppdrag och kunder.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

Jag fick ett mail förra vintern, precis när jag bestämt mig att nu fick det vara nog med snö och is. Nu skulle det bli av att kommande vinter åka till Nerja i södra Spanien. Det fick bära eller brista. Mailet jag fick innehöll en förfrågan att hålla suggestopedisk kurs i nybörjarspanska. Visst kan man bli lycklig för mindre. Det var bara så rätt!

Det var som gjort för en lyckad kurs med solen, stranden och 12 vetgiriga personer som önskade sig just att arbeta med Suggestopedi som metod. Förberedelsearbete – som var glädjefyllt – gick som en dans. Det gick lätt att visualisera den grupp och den glädje, som väntade.

Högt uppe på berget i ett fantastiskt hus trevade vi oss fram med avslappning, Mozarts musik, aktiv konsert, passiv konsert, lekar och skratt. Jo, visst var det ovant med den aktiva konserten, men tilliten fanns. Tilliten till att vi lär oss så bra med integrerad hjärnaktivitet – både ord och musik. Inte trodde väl deltagarna i början på veckan att de i slutet skulle kunna presentera något på spanska, gå och handla, fråga efter vägen, tala om sig själva och veta precis vad de beställer på restaurangen. Och dessutom känna sig säkra på att de faktiskt uttalade det mesta helt rätt – alla de ord och fraser de nu lärt sig. Så blev det – de klarade det!

Vi hade helt enkelt jätte-kul! Gruppen fick snabbt en fantastisk dynamik som det kan bli när man blandar lek och avspänning som man gör med hjälp av Suggestopedi. Alla var med på noterna. Vi till ocho med blandande in ”underliga” energiövningar. Man svalde med ”hull och hår” allt spanskt man kom över.

Det mjuka sättet

Det är givetvis värdefullt att kunna tillämpa sina kunskaper direkt i naturlig miljö. Det vet alla som har läst språk på det vanliga sättet eller minns sina lektioner i franska eller tyska när man gick i skolan. Vi hade improvisationer, texter lästes i rytm till musik och vi hade avspänningsmoment. Och kompletterade med upptäcktsfärder i den lilla staden. Detta gav en närhet till och träning i olika miljöer. Vem vill inte uppleva att man kan tillämpa sina kunskaper direkt? En del deltagare som har varit med om flera försök att lära sig spanska kallade detta för ”det mjuka sättet” att lära sig. Det var helt enkelt fantastiskt att se ett så bra resultat.

Petter kom glädjestrålande tillbaka från golfbanan: ”Nu förstår jag vad de säger”, utropade han stolt.

Anna kom tillbaka från shoppingrundan: ”Jag behövde bara be dem tala långsamt en enda gång”, berättade hon med ett leende.

Axel ville så gärna komma lite närmare i diskussionerna om förhållandena i Spanien. Han slog upp alla ord han trodde sig behöva och gick glatt in på en tapasbar där bara den lokala befolkningen fanns. ”Jag fick veta en del om skola, vad man lever av här och lite om högtider, sade han. Och jag förstod nästan allting!”

Karin trodde egentligen inte att hon skulle kunna lära sig så mycket. Hon hade aldrig varit mycket för det där med språk. Efter ett par dagar började hennes tro om sig själv förändras. Det gick bättre och bättre. Och den dagen hon kunde säga tre meningar efter varandra, utan att staka sig, var hon glädjestrålande. Då visste hon att hon kunde!

Några älskade den spanska musiken. Vi drog förstås iväg allesammans till nattklubben med genuint spansk musik. Men först hade vi avskedsmiddag där

vi var så glada att vi inte kunde låta bli att dansa små grodorna runt bordet….. till andra gästers förundran. För oss var det naturligt – vi var ju vana vid att vara lekfulla vid det här laget.

Och döm om min förvåning då jag en tid efter kursen fick ett samtal från Henrik. Han hade bestämt sig för att hålla tal på ett bröllop på spanska. Han ville bara kolla av lite så att han gjorde rätt ordval och uttal. Stolt läste han upp vad han tänkte säga. Det var näst intill perfekt och väldigt trevligt. ”Fast jag fick ju slå upp en del av orden förstås”, sade han lite blygt. Givetvis berömde och jag uppmuntrade honom att verkligen genomföra talet. Och det gjorde han!

Det är uppenbart att ”det mjuka sättet” att lära sig ett språk överraskar. Inte nog med att man har roligt tillsammans. Det blir också mycket effektivt.

Kombinationen av lek, avspänning, musik, härmning, gott ledarskap och kluriga texter påverkar både individen som deltar och hela gruppens tillstånd och mottaglighet. Allra viktigast är att man som deltagare öppnar sina ögon för nya sätt att lära sig som inte bygger på piskan och tvång utan kreativitet och improvisation. Man vänder helt enkelt sin egen attityd till vad som är möjligt att lära sig. Ja, man kan till och med vända sin idé om vad som är möjligt att åstadkomma i livet!

Det är inte alla som har lyckliga minnen från lärandet, särskilt vad gäller språk. Så behöver det inte vara. Sättet att leda och organisera lärandet kan leda till ”soliga” tankar där man ser möjligheter, växer i sitt självförtroende och förundras av sina resultat. Man förstår att man har potential att utvecklas

Min egen förvandling

Att komma till ett annat land och få utbilda i det landets eget språk var något väldigt speciellt för mig. Det låter ju egentligen lite korkat. Det finns massor av spanskalärare i Nerja. En stor glädje var det för mig att förstå att det var just suggestopedi de ville ha. Jag kände mig stolt och glad över det arbetssätt jag vördat sedan börja på 90-talet. Det håller än! Och kommer alltid att hålla. Det handlar ju om människors naturliga sätt att lära. Att få lära på sitt eget sätt och med alla sinnen. Och det handlar om – för mig – att få lära ut på de sätt där jag ser att alla utvecklas. Då förvandlas jag också och blir på så sätt själv en solig ”Sohlhistoria”.

___

Solveig Reinhold driver Allegre Konsult sedan 1996 och arbetar med privatpersoner och personalutveckling i stora och små organisationer på individ- och gruppnivå, med speciell inriktning på hur människors potentialer kan växa och frigöras. För att åstadkomma detta använder hon sig av suggestopedi – en pedagogisk modell, och psykosyntes, ett helhetsbaserat, psykologiskt förhållningssätt och en coachande attityd.

Solveig håller språkkurser för vuxna på olika nivåer både hemma i Sverige och utomlands. Hon är också handledare i pedagogiska projekt för stora och små organisationer. Västra gatan 71, 442 31 Kungälv, Sweden+46 303 10128, +46 705 80 21 35 www.allegre.se

www.allegre.se

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter

De hade skrivit efterlysningar, om en person var. De hade beskrivit längd, kroppsbyggnad och hårfärg, sätt att gå, klädstil och något som utmärkte personen. Alla var klara och de skulle bara läsa upp sina texter. Jag, helt okänd för eleverna, vikarierade i klassen den här timmen. Mitt uppdrag var att organisera och lyssna.

Nioåringarna satt i en stor ring på golvet med sina anteckningsböcker i knäna. De erbjöd mig den plats, där fröken brukade sitta. Jag hade penna och papper till hands och vi hade 40 minuter på oss. Jag bestämde mig för att ge alla en kort, positiv och konkret respons. Genom att lyfta fram bara en enda detalj i varje efterlysning, skulle vi hinna med alla de 23 texterna, hoppades jag.

En kort ljushårig tjej började. Hon reste sig från sin plats, ställde sig framför gruppen och läste:

”Karin Andersson, 25 år, försvann i går från sitt hem i Taberg. Hon är 170 cm lång. Hon har ljust hår och bruna ögon. Hon går snabbt. Hon försvann vid 5-tiden när hon skulle gå hem från sitt jobb. Hon bar på ett kamerastativ.” Jag antecknade något som var ”bra”.

”Det var bra att du skrev att hon bar på ett kamerastativ. Det är ovanligt, så det lägger man märke till. Tack, nästa!”

Elevernas texter var mycket välformulerade och intressanta, så jag fick jobba hårt för att begränsa mig till att bara ge respons på en detalj.

”Det var bra att du skrev att han drar benen efter sig när han går, för det gör att han nog skiljer sig från mängden. Tack, nästa!”

”Det var bra att du skrev att hon har shorts när det var mitt i vintern. Det upptäcker man lätt! Tack, nästa!”

När flickan som satt tre platser från mig stod upp och stapplande läste sin text, innehöll den så lite information, var så kort att jag inte hann med att få fatt på något att beskriva. Panik! Jag kunde ju inte be henne läsa sin efterlysning en gång till – det hade ju ingen annan gjort. Räddningen kom lyckligtvis lika snabbt som skräcken och jag kunde med samma röstläge som tidigare ge henne min respons.

”Det var bra att du skrev vilket märke hon hade på sin träningsoverall, för det är ju många som tittar efter märken på kläder, och då skulle de kunna hitta henne. Tack, nästa!” Två elever kvar. Vi hann med dem också! Lektionen var slut och vi skiljdes från varandra.

Nästa dag arbetade jag i en annan klass på samma skola. På led utanför matsalen stod vi och köade när en flicka, glädjestrålande, kom rusande fram till mig. ”Vet du hur jag kom på det?” frågade hon forcerat. Nej hur skulle jag kunna veta det, jag visste ju inte ens vem hon var. ”Jo, jag kom på att jag skulle skriva vilket märke hon hade på träningsoverallen för att…” Det var hon!

____________________________

Varför var hon så glad? Vad hade hänt? Hon hade fått veta varför hennes formulering fungerade så ”bra”. En känsla av belåtenhet hade uppstått inom henne. Men – än viktigare tror jag var att hon hade bemötts på exakt samma sätt som de övriga i gruppen. Den respons hon fick var ungefär lika omfattande som de andras och förmedlades på precis samma sätt. Hon blev jämställd. Detta stärkte både hennes självförtroende och hennes självkänsla och visade sig i en befriande glädje.

___

Veronica Grönte är grundskollärare och författare till skrivhandledningen Pennvässaren/Makete-metoden. Veronica har skapat en metodik som underlättar berättande och skrivande för både barn och vuxna. Arbetssättet lockar på ett enkelt sätt fram vars och ens inneboende berättar- och skrivtalang. Veronica leder fortbildningskurser för förskola och skola och skrivarkurser för allmänheten. På  Maketes hemsida finns en Författarskola. Den är kostnadsfri och till för var och en som på egen hand vill utveckla sitt skrivande. www.makete.se/forfattarskola

Kontakt: veronica@makete.se    Hemsida: www.makete.se

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter