Följa John

av Inga Ljungqvist.

Lite eftertänksam var hon och mån om alla andra. Emma var en av mina elever som jag undervisade för nästan tjugo år sedan. Jag hade relativt nyligen avslutat min lärarutbildning och tjänstgjorde på en högstadieskola några mil hemifrån. Så här i backspegeln kan jag känna att hon blev något av en läromästare för mig.

Vi möttes, Emma och jag, när hon gick i åttan, och jag undervisade henne tills hon gick ut nian. Biologi och kemi, med laborationer och gruppövningar, var de lektioner då vi sågs. Jag hade många elever i alla tre stadierna, sjuan, åttan och nian.

Efter en tid upptäckte jag att mina tankar ofta kretsade kring Emma. Min bild av henne genomgick en metamorfos efter hand. Det fanns en glädje och en kraft hos henne som helt undgick mig till en början. I det dagliga skolarbetet jobbade hon på lugnt och systematiskt. Det fanns en målmedvetenhet, men det verkade som om skolarbetet vilade tungt på hennes axlar. Det var en känsla jag ofta fick. I enskilda arbeten och specialarbeten, där hon fick påverka val av ämne, skymtade hennes livfulla sida fram, och det var en fröjd att ta del av utsmyckningarna av hennes arbeten Där var hon oslagbar. Ett av hennes inlämningsarbeten pryddes av en praktfull, färgsprakande fågel.

På PRAO utmärkte sig Emma genom att med självklarhet och värme ta hand om kunder och naturligt engagera sig i deras önskemål och frågeställningar. Hon fick idel lovord av sina PRAO-handledare.

När vårterminen gick mot sitt slut och det var dags att summera terminen och sätta betyg, fick jag bekymmer. Det fanns inget i det strama bedömningssystemet som gav Emma rättvisa. Hur skulle jag hitta utrymme att förmedla de lovord över Emmas egenskaper som jag hade fått ta del av? Jag valde att, utöver betygen, skriva ett intyg till henne, där jag beskrev hennes sociala inlevelseförmåga, hennes konstnärlighet och hennes engagemang för andra människor.

Våra vägar skildes och jag undervisade vidare, med nya elever och studenter.

Åratal senare mötte jag henne igen. Hon stod i min favoritblomsterhandel i en lyhörd dialog med en kund för att hitta just de rätta färgerna och formerna för en blomstergåva. Det var en glädje att se den vackra buketten växa fram. Det kändes så rätt, alla pusselbitar föll på plats. Den konstnärliga sidan, som var så tydlig redan under skoltiden, hade nu kommit till sin rätt, precis som hennes inkänningsförmåga. Dagligen kunde hon hjälpa människor att uttrycka sin glädje, sin sorg eller sin tacksamhet i livets olika skeden.

Emmas väg blev blomsterfylld på flera sätt. Hon följde sitt hjärtas röst och gav sina gåvor vingar, till glädje för alla som idag får ta del av dem. För mig var upplevelsen livgivande och isbrytande och den har påverkat all min fortsatta verksamhet som lärare. Mitt i det vardagliga arbetet finns hos varje elev och student en gnistrande diamant att plocka fram; ett engagemang och en helt personlig förmåga som vill och kan komma till uttryck.

Tack Emma för den livskunskapen.

___

Inga Ljungquist har ett stort intresse och engagemang för undervisning och inlärning. Hon är fil dr i zoofysiologi och har mångårig erfarenhet av undervisning inom cellbiologi, molekylärbiologi och fysiologi vid Biomedicinska analytikerutbildningen vid Lunds universitet. Hon har stor erfarenhet av gruppundervisning och handledning av studenter och har speciellt engagerat sig i hur intuitionen kan befrämja undervisning och lärandeprocessen. Tankar och erfarenheter från ett projekt, med fokus på intuitionens roll i undervisningen, finns redovisat i rapporten: Pedagogik för intuition. UPC Universitetspedagogiskt centrum, Lunds universitet, april 2001.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter