Följa John

av Lars-Eric Berg

Första mötet

Det långa håret hängde framför ansiktet. Hon satt blick stilla i väntrummet med böjt huvud och händerna korsade över knäna.

”Hej, du kan komma in till mig nu”, hälsade jag.

”Kom nu Malin!” uppfordrade mamman.

Malin reste sig och gick långsamt efter oss in i mitt rum. Hon rörde sig försiktigt och satte sig ytterst på sitsen i besöksfåtöljen, korsade benen, lade händerna i knäna, tittade mot golvet och håret dolde åter hennes ansikte.

Jag fick nu veta att Malin hade diagnostiserats att ligga ”inom autismspektrat”, att hon brukade ha assistent när hon gick på stan för att hitta dit hon skulle. Hon gick näst sista klassen på gymnasiets estetlinje i en skola som arbetade med ungdomar med särskilda behov.

Malin hade inga svårigheter att läsa, skriva eller med annan inlärning men hon kunde bara visa upp det skriftligt. Hon sade ingenting på lektionerna om det inte var absolut nödvändigt. Hon hade inga nära kamrater, varken på skolan eller hemma, hon fungerade dåligt socialt och drog sig helst undan. Jag fick också veta att Malin hade svårt med de sociala koderna och att hon uppfattade många saker rent bokstavligt.

När jag pratade med henne upprepade hon i princip bara det jag sade. Hennes röst var tunn och entonig. Jag såg i hennes papper att hon också hade ridterapi och frågade:

”Tycker du att det är roligt att rida?”

”Ja, jag tycker det är roligt att rida”, svarade hon entonigt genom hårgardinen.

Vad jag än sade upprepade hon mina ord på detta entoniga sätt. Då och då bröt mamman in och svarade för henne.

Jag undersökte några av Malins primitiva reflexer och såg att hon hade flera sådana ointegrerade. Ett hörseltest visade att hon hade en ganska svag spåkljudsuppfattning.

Efter två timmars tester och samtal fick Malin i hemuppgift att göra ett antal rörelser och att lyssna på en CD med särskild musik. Båda programmen skulle hinnas med dagligen.

Detta var i mitten av juni. Vi skulle träffas igen i september.

Tar för sig och skämtar

I augusti träffade jag en av Malins lärare. Hon berättade att de ofta lekte olika lekar på hennes lektioner och att eleverna då brukade välja partner. En dag överraskade Malin med att välja klassens populäraste tjej. Förra läsåret valde hon inte något alls. Likaså hade Malin börjat visa mer känslomässigt engagemang under lekarna. Det var stora steg i Malins utveckling, sa läraren. Hon börjar ta för sig.

När jag i september kom in i väntrummet möttes jag av två bruna ögon. Malin satt i ett hörn av soffan och tittade rakt på mig.

”Hej Malin, välkommen.”

”Hej”, sa hon och vek inte undan med blicken.

Mamman nickade glatt och följde efter dottern in i mitt rum.

När vi kontrollerade rörelserna och gick igenom nya rörelser för hemuppgifter upptäckte jag att Malin skämtade med mig. Hon betedde sig som små barn brukar göra. Hon lyfte ”fel” ben, hon böjde ryggen uppåt istället för att svanka och varje gång tittade hon på mig som om hon menade: ”Fattaru att jag gör fel, va?”

Jag följde med i hennes lek och skämtade tillbaka. Jag sade tvärt om vad hon skulle göra. Och hon gjorde tvärt om vad jag sade. På så sätt blev rörelserna riktigt utförda.

I den spontana leken fick vi för första gången kontakt med varandra. Hon klarade också av att bryta leken och ta instruktioner för nya övningar.

”Tror du att du kan göra de här övningarna?” undrade jag.

”Ja, jag tror att jag kan göra de här övningarna”, ekade Malin med sin entoniga röst.

Luciasång

Vi träffades en gång i månaden. Malin hade använt sin benägenhet för rutiner och upprepningar på ett smart sätt. Hon hade tagit till vana att göra alla hemuppgifter direkt efter skolan och att lyssna på ljudstimuleringen på kvällen.

Under hösten började hon sjunga i en skolkör och när skolan firade Lucia, sjöng Malin inför alla kamrater och lärare!

Nya skivor

Våra månatliga träffar fortsatte. Malin tränade dagligen och integrerade reflex efter reflex. Stelheten och spänningarna i kroppen släppte. Hennes kroppsuppfattning blev allt bättre varefter vi avverkade övningarna. Hon blev långsamt säkrare i sin motorik. Var tredje månad gjorde vi nya språkljudstester och hörselkurvorna blev allt bättre. Framför allt började hon kunna aktivera lyssnandet i vänster öra allt mer.

Malin började allt mer delta i samtal. Det skedde både i skolan och ”i verkligheten”. Hennes röst blev stadigare, mer klangfull och talet mer varierat. Hon höll ögonkontakt med den hon talade med.

Hittar, rider och sjunger

Allt efter månaderna gick med daglig träning och dagligt lyssnande erövrade Malin sina slumrande resurser. Hon blev alltmer öppen. Hon rapporterade om hur förvånade andra människor blivit av hennes förändring.

En dag i maj satt hon ensam i väntrummet. Hon hade klarat av att gå ensam hemifrån utan att hennes mamma eller någon annan ledsagade henne. Efter vår träningstimme gick hon till stationen och tog tåget till sin skola!

Hennes ridlärare berättade för mig att Malin på våren ville ta upp ridningen igen efter några månaders paus. När Malin ringde för att beställa tid trodde läraren först inte att det var hon som ringde. Hon trodde att det var hennes syster, för Malin sa ju aldrig något! Tidigare hände det att Malin ofta stod kvar på stallbacken när resten av ridgruppen gick till stallet för att göra sig i ordning med hjälmar och annan utrustning. När läraren frågade varför Malin stod kvar och inte hämtat hjälmen svarade hon med sin entoniga röst:

”Ingen har sagt åt mig att hämta hjälmen.” Och nu ringde samma person med en kraftigare stämma och beställde ridlektioner!

När skolan hade avslutning inför sommaren sjöng Malin solo inför alla lärare, föräldrar och kamrater. Kristallen den fina…

Sista läsåret på gymnasiet

Malin fick distans till sina problem och väldigt bra självinsikt. Hon fortsatte att erövra sig själv och ville inte sluta med vare sig rörelser eller lyssnande.

”Det är fortfarande så att jag inte förstår alla gånger vad folk menar när de säger något. Till exempel att de har hoppat över lunchen. Då ser jag inuti hur de hoppar över tallriken, men jag vet ju att de inte menar så. Det tar lite längre tid för mig att fatta vad de menar.”

Och så brände vi ännu en CD för att förbättra hennes uppfattning av tonfall, tonhöjd, tryck, det som gör att vi uppfattar underliggande budskap.

Mamman berättade att Malin flera gånger ensam tagit pendeltåget in till Stockholm, gjort sina ärenden, handlat och åkt hem igen.

Skolarbetet lossnade. Hon deltog i elevaktiviteter och på hemorten började hon i en annan ”vanlig” kör. Hennes nya och öppnare personlighet gjorde att hon fick bättre kontakt med såväl skolkamrater som personer utanför skolan, även om hon fortfarande var lite reserverad inför nya bekantskaper.

Vid det sista besöket hos mig innan sommaren hade hon sällskap av en skolkamrat. Hon ville att han också skulle börja göra rörelser för att få tillgång till hela sig.

Vid examen sjöng Malin solo igen. Om sommaren sköna.

Pojkvän och jobb

När Malin kom för första återbesöket efter sommaren såg jag att hon tränat bra. Hon hade gått ner i vikt och blivit vigare. Hon kunde göra sina rörelser mer exakt och utstrålade lugn och harmoni.

Skolkamraten, som nu blivit pojkvän, följde med och Malin såg till att också han fick rörelser att göra. De tillbringade mycket tid tillsammans och Malin, som ju kunde rörelserna sedan tidigare, var hans personliga coach.

Malin ville få en avslutande CD att lyssna på.

”Jag tycker att jag fortfarande har lite svårt att ta kontakt med okända personer”, sa hon vid en av våra sista träffar. ”Det är något du har gemensamt med de flesta”, sa jag. Jag minns hennes leende när hon förstod att andra hade samma svårigheter som hon.

Efter drygt två års träget arbete och med daglig träning av både motorik och ljuduppfattning kunde vi avsluta vårt samarbete. Hon hade då fått ett arbete i kommunen. På fritiden sjunger hon i sin kör och har börjat med Qi gong.

En kort och grov beskrivning av några åtgärder i Kjeld V Johanssens ljudstimuleringsmetod som användes för att förbättra Malins lyssnande i vänster öra:

Ljuden från vänster öra går till höger hemisfär och ljuden från höger öra till vänster. I vänster hemisfär tolkar vi ordens betydelse och i höger registrerar i tonfall, tonhöjd, tryck mm. Det innebär med samma grova beskrivning att vänster hemisfär tolkar språket ordagrant medan höger tolkar den underliggande betydelsen. Den som inte tar in språket med vänster öra får ofta ett ”platt” och entonigt språk. Den personen har svårt att fatta ironi: ”Det där var väl braaa…” och får svårt att uppfatta de underliggande budskapen i språket. Det ger många svårigheter med de sociala koderna.

Med hjälp av de speciella CD-skivorna kan man flytta lateraliteten så att klienten blir känsligare på det understimulerade örat. Läs mer på www.dyslexia_lab.dk

___

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter