Följa John

av Anna Cramér

”Va! Inga läxor?”

Deltagarna tittar på mig med en blandning av förtjusning och tvivel.

”Nej, det behöver man inte. Inlärningen sker här, och sedan behöver era hjärnor få ägna sig åt annat så att kunskaperna får sätta sig,” säger jag käckt.

”Och det blir inga glosförhör eller grammatikstudier”, fortsätter jag kavat. ”Däremot kommer vi att använda språket hela tiden”. Det pirrar till i magen när jag säger det. Inom mig undrar jag om det verkligen ska fungera i den här gruppen. Jag har kunnat konstatera att beträffande studievana och språkkunskaper är gruppen ytterst heterogen.

I gruppen finns en studieovan, 30-årig bilmekaniker från Norrland, en 62 årig studierektor från Umeå, en 59-årig apotekare från Tranås, en 31-årig lärare i trädgårdsskötsel från en folkhögskola. I gruppen finns också en en glad och utåtriktad 23-årig tjej som nyligen slutat sina studier och siktar på Röda Kors jobb i Moçambique. Åtta personer ska lära sig portugisiska under en termin. Två eller tre halvdagar per vecka med två insprängda intensivveckor.

Det är första dagen och vi har en presentation av kursen och oss själva. Solen glittrar över Ångermanälven. Jag tittar ut över salen. Jag har lagt ner ett par timmars arbete på att skapa ett spännande och samtidigt harmoniskt rum. Jag har satt upp färgglada planscher på väggarna med de viktigaste portugisiska verben. Räkneorden från 1 – 20 finns på en annan plansch.

Några viktiga uttryck ur den första texten är vackert uppskrivna runt en reproduktion av kommunicerande änglar av Botticelli. Det är växter och vackra bilder här och där. Stolarna står i en halvcirkel med en matta i mitten. Mozartmusik flödar ur högtalarna. På tavlan bakom mig har jag skrivit upp portugisiska för- och efternamn för eleverna att välja bland.

Ca fyra veckor senare under en intensiv vecka…

Skratt och fniss! Liv och rörelse. En grupp turister på resa passerar ”passkontroll och tull”: den berömde tjurfäktaren José Bandeira iförd slokhatt med resväskan i handen, den fantastiske dirigenten Xavier Barco med halsduken nonchalant slängd över axeln, violonisten Juiliana Porto, författarinnan Preciosa Barata (var det inte nobelpriset förra året?), vinodlaren Carlos Costa m fl. Väskor öppnas i tullen. ”Va? En hammare?” Tullfunktionären (en lärare) tittar misstänksamt på resenären. ”Vad ska ni göra med hammaren?” (allt på portugisiska förstås) Och det kommer en lång och föga trovärdig förklaring – här gäller det att snabbt finna sig och orden på portugisiska! ”Resenärerna” har inte packat sina väskor själva och vet inte vad som väntar dem när de öppnas.

Vid ”ankomsthallen” väntar portugisisk TV med intervjuer för programmet ”Turismo em Lisboa”. ”Turisterna” kommer in två och två för intervju och svarar mer eller mindre ordrikt och med den självklara pondus som deras framgångsrika yrkesroller ger dem. De har inga problem med att förstå intervjuarens frågor vilket gör dem trygga och avspända och möjliggör en normal kommunikation.

Vid ett annat tillfälle

Det är en vacker höstdag. Älven speglar den knallblå hösthimmeln och träden är gulröda. Det är för vackert för att vara inomhus. Vi tar en promenad runt ön i stället.

Scenen är att alla nyligen har sålt sitt gamla hus och köpt ett nytt. Det gäller för var och en att hitta vem som har köpt av vem. Med hjälp av bilder beskriver de husen för varandra -på portugisiska förstås: ”Mitt nya hus har en stor balkong och en liten trädgård.” ”Jaså, det hade mitt gamla hus också… hur många sovrum har ditt nya hus?”… ”Fyra.” ”Nej, då är det inte mitt gamla hus du har köpt, jag hade bara tre sovrum. Jag får fråga någon annan… ”

Under promenaden hinner alla prata med alla. Stämningen är glad och avspänd. Där ord fattas, tar man till gester och kroppsspråk och kommunikationen flyter på. Den fungerar både språkligt och socialt,och så har det varit under hela kursen. Trots olikheterna i bakgrund, händer det något magiskt varje gång deltagarna kliver in i den fiktiva portugisvärlden och sina nya identiteter. En grupp individer, som inte har något gemensamt utanför språklektionerna smälter ihop i en glad gemenskap där var och en lär sig maximalt utifrån sina förutsättningar. Alla kommunicerar och leker med alla och trivs med det.

Deltagarna sammanfattar att de alla upplevde att de lärt sig mer än de hade förväntat sig och detta under angenäma former och utan att plugga. ”Att vi kunnat hålla ihop gruppen under hela tiden, trots att vi är så olika och har så olika förutsättningar, det har varit fantastiskt.”

Undervisningen bygger på suggestopedi, en undervisningsmetod baserad på helhetssyn på människor och lärande, skapad av den bulgariske läkaren och hjärnforskaren Georgi Lozanov. I ovanstående berättelse skymtar några moment ur den suggestopediska didaktiken:

I den suggestopediska undervisningen arbetar läraren medvetet med både passiv och aktiv kunskap, vilket gör att deltagarna snabbt får en stor passiv kunskap i språket d v s snabbt förstår stora mängder språk. Den aktiva kunskapen utvecklas sedan ur den passiva.

Att ta en ny identitet är också typiskt för suggestopedin. Det ger deltagarna möjlighet att kliva ur sina egna eventuella begränsningar och våga ta ut svängarna. De fiktiva rollerna ger också fritt spelrum för fantasin och motiverar till samtal på det nya språket. Det blir dessutom mera naturligt att prata portugisiska om man heter João Barco än om man heter Lasse Hansson.

___

Anna Cramer, www.allasinnen.se, som på ett fantastiskt sätt förmedlar och inspirerar suggestopedisk pedagogik. Medförfattare till boken Hjänvägen till inlärning, rörelser som sätter hjärnan på spåret, Brain Books 2003.

___

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter