Följa John

Det har varit glest med boksammanfattningar på senare tid. Det beror på att jag mest har läst romaner och jag berättar inte om dem på denna blogg. Jag har läsperioder och just nu har jag en skrivperiod. Nåväl – det jag skulle berätta om är den bästa bok jag har läst på år och dag om pedagogik.

Med mitt intresse för klassrumsforskning skäms jag lite grand för att inte ha vetat om denna bok mycket tidigare. The Teaching Gap av James W. Stigler och James Hierbert är ett resultat av omfattande forskning som försöker förklara skillnaderna mellan olika länders utbildningsresultat – en konsekvens av den berömda THIMMS- undersökningen. Bland annat har man spelat in ett 50-tal matematiklektioner från USA, Tyskland och Japan. I THIMMS- studien har USA sämst resultat och Japan bäst resultat. Forskarnas hypotes var att det finns bättre och sämre lärare i varje land och de hoppas kunna avslöja vad de bästa gör rätt och de sämsta gör fel.

Nej. Deras slutsats blev helt annorlunda. Skillnaden berodde på klassrumskultur och undervisningskultur i varje land, snarare än hur enskilda pedagoger gjorde. M a o japanska lärare överlag undervisar annorlunda än amerikanska lärare. Japanska lärares sätt är kvalitativt bättre och därför lyckas de. I matematik t ex låter japanska lärare eleverna enskilt och i grupper lösa problem som sedan diskuteras intensivt. I USA presenteras mera en metod som alla ska följa för att lösa ett problem. Läraren avslöjar allt som oftast själv lösningen och eleverna tar efter. Resultatet är att japanska elever har bättre förståelse, problemlösningsförmåga och ett självständigare tänk kring matematik. De kan tekniken och de har förståelsen. I bästa fall behärskar amerikanska elever god teknik men de saknar insikter. Länderna har, som författarna uttrycker det, olika ”kulturella manus” för hur undervisning går till. Visst är det intressant!

Dessa kulturella skillnader är inte lätta att överbrygga. De är ju en del av landets kultur, men givetvis kan en förståelse för skillnaderna bidra till utveckling. Noterbart är särskilt en passage i boken som beskriver den japanska lektionstiden som helig. INGEN skulle komma på att avbryta en lektion för andra aktiviteter, utrop i högtalare eller skolfotografering. I USA visar det sig att 36 % av lektionerna avbryts eller störs på något sätt. Nog är det likadant i Sverige, och om man inte avbryter lektioner, så ställs de in för teater, friluftsdagar, hemspråk, matrådsgrupp eller vem vet vad – så inte kan man precis påstå att lektionen är helig här. Långt ifrån. Och det är EN förklaring till resultatskillnaderna. Effektiva minuter för undervisning minskar allt mer i Sverige och USA och därmed försämras resultaten.

Japanska lärare utsätts inte heller för reform efter reform däremot för intensiv utvärdering av det de gör i klassrummet. Sakta men säkert ska man utvecklas. (Känner vi inte igen detta som ett kulturellt drag – tänk Toyota.) Det finns ett noga uträknat system för professionell utveckling med fokus på undervisningskvalitet. Syftet är att göra alla till bättre lärare – det är själva undervisningen som granskas. Nå, hur många studiedagar eller arbetslagsmöten har du deltagit i detta år som direkt har som syfte att öka din undervisningsskicklighet? Har du diskuterat med en kollega hur du kan bli bättre på att undervisa i det som du har ansvar för? Jag hoppas det.

Hjälp dig själv och dina kollegor att bearbeta, utvärdera och utveckla undervisningspraxis. Förstå vår egen undervisningskultur och dina egna ”lektionsmanus” och tillvägagångssätt. ”Så brukar jag göra” är inte nödvändigtvis en förklaring. Det är kanske snarare så att det är ”Så brukar vi alla göra” som är orsaken till varför det är som det är. Granskar vi vår undervisningskultur med ett öppet sinne, kan vi få nya impulser.

Beställ: The Teaching Gap