Följa John

av Lars Nilsson.

Johan Falkman, retorikstuderande, skrev i april i DN att vi ska komplettera skolans tre grundpelare läsa, räkna och skriva med en fjärde, tala. Han skrev att det inte bara är talang som gör en bra talare, det handlar om att lära sig hur man lägger upp ett tal och om att öva.

Jag håller med dem. Tala är viktigt, och givetvis skulle retorik som ämne kunna hjälpa till att höja talekonsten i landet. Idag är den på utdöende. Vem klarar längre av att hålla de tal som fångar massornas uppmärksamhet? Vem skapar de odödliga citaten?

Men samtidigt är talandet för viktigt för att stängas in i ett särskilt ämne, eller att få vänta till eleverna når de senare tonåren. Vi kan ju börja med att ta kursplanen i svenska på allvar:

”Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven

– utvecklar en språklig säkerhet i tal och skrift och kan, vill och vågar uttrycka sig i många olika sammanhang samt genom skrivandet och talet erövrar medel för tänkande, lärande, kontakt och påverkan … ”

Grundskolans uppgift, och det från första klass, är att hjälpa eleverna att utveckla sitt talande. Det behövs inget retorikämne, det är redan integrerat i svenskämnet.

Likaväl som läsande, skrivande och räknande är en angelägenhet för många ämnen måste talandet vara det. Jag tror att man övar en sak bäst när man inte är medveten om att man övar det. Man utvidgar sitt ordförråd i engelska när man läser texter för att ta reda på saker, i motsats till att läsa för att lära sig engelska, man övar sitt räknande bäst när man använder räknandet som ett redskap för annat, och på samma sätt övar man sig i att tala för andra bäst när man gör det för att det finns något man vill berätta.

Vi måste ha en strategi för hur vi redan från tidig ålder ska vänja eleverna vid det naturliga i att berätta för andra, i smågrupper eller i helklass, långt eller kort. Bäst resultat får vi säkert om de till en början får berätta om sådant de själva är engagerade i.

Jag minns hur min dotter i tonåren blev tvingad att hålla föredrag. Det var stor vånda när dagen närmade sig, framför allt kring ämnet hon skulle prata om. Det lossnade först när hon kom på idén att ta med sig sin skokartong full med armbandsur och berätta om sin samlarhobby som det lossnade. Då behövdes inget manus eller upprepad övning inför spegeln. Och resultatet blev lysande.

Så gör det till en vana att ge tid för elevernas berättande. Övning ger färdighet, och genom att inte haussa upp det utan att göra berättande för andra till en naturlig del i skolvardagen kommer vi att vinna mycket.

Detta är en bearbetad artikel ur Nytt om Skola nr 9 våren 2009. Mer information om Nytt om Skola, grundskolans nyhetsbrev, finns på www.lakiskriv.se