Följa John

av Iréne Ödmark Hall.

Det jag nu ska berätta om hände sig i början av 90-talet. Hösten 91 för att vara exakt. Jag hade jobbat som språklärare på gymnasiet i 14 år, tillräckligt för att känna mig grundligt less på jobbet. Fel ord. Jag hatade mitt arbete. Jag kände mig som en trist ordbajsare som under ändlöst tråkiga lektioner försökte få mina elever att sätta ”s” på rätta ord i engelskan, på verb, genitiv och substantiv plural – men inte på efternamn och färger! Jag försökte få dem att knåpa ihop spanska glosor till någorlunda begripliga spanska meningar. Jag producerade stenciler på löpande band, jag delade ut dem så det yrde. Små svarta krumelurer på vitt papper. Färglöst. Blodfattigt. Var detta ett liv? Jag krympte inombords. Hur mina elever mådde orkade jag inte ens tänka på.

Jag minns ett utvecklingssamtal med min rektor (fast det nog inte hette utvecklingssamtal på den tiden, och min chef titulerades ”studierektor”). På frågan om hur jag trivdes på jobbet var jag ju tvungen att säga som det var. Se ovan. Lite trevande försökte jag också förklara vad det var jag saknade. Sammanhang. Liv. Kontakt. Något för hela människan… Studierektorn såg sorgset på mig. Bekymrat skakade hon på huvudet. ”Hela människan?” sa hon undrande. ”Kan du förklara?”

Det kunde jag inte. På den tiden hade jag inga ord att beskriva vad mitt hjärta längtade efter.

En tradition vi har i skolans värld är att ha tre studiedagar innan Allhelgonahelgen. Oftast ganska tråkiga tillställningar. Det här året skulle språklärarna emellertid bjudas på två dagars introduktion i suggestopedi. Suggestovadå? En av studierektorerna hade envisats med att ordna en kurs i denna mystiska metod med det ännu konstigare namnet. Han hade nämligen varit på väg till Afrika som biståndsarbetare något år tidigare, och förberett sig genom att lära sig portugisiska på Sandöskolan. Och denne man som redan hade hunnit fylla 60 och lite till, och aldrig pratat annat än norrländska, som kort och gott tänkte ”språk har jag aldrig kunnat lära mig och kommer aldrig att kunna lära mig” hade oväntat snabbt lärt sig tala begriplig portugisiska. Ett mirakel. Och detta ville han dela med sig av, och trots massivt motstånd från skolledningen drev han igenom de här fortbildningsdagarna för oss språklärare.

På måndag morgon kom jag som vanligt till skolan, hängde av mig ytterkläderna och närmade mig konferensrummet där vi skulle hålla till. Något var annorlunda. Det var som om den kantiga skolatmosfären hade mjuknat något. Ljuv musik, något klassiskt, strömmade genom den öppna dörren. I rummet där det i vanliga fall stod bord och stolar i vanlig klassrumsformering var nu stolarna placerade i ring. På de annars gråvita väggarna hängde färgglada affischer från Portugal… sol, hav, blommor. En suck lösgjorde sig ut mitt bröst och jag sjönk ner på en av de gröna stolarna. Satt bara och njöt av musiken ett slag, vilade mig från morgonens arbetspass: laga frukost åt mig själv och tre barn, lämna på dagis och pussa och krama och inte glömma minstingens långkalsonger.

Plötsligt var rummet fullt med folk, och ”lektionen” kunde börja. Lektion och lektion, förresten. Inte var det som en vanlig lektion. Vår lärare, en liten blond kvinna i blågrön tröja och rosarött läppstift, satte genast igång att prata med oss. På portugisiska. Hon hälsade oss välkomna, presenterade sig, frågade vad vi hette… var vi kom ifrån, vad vi jobbade med. Vi fick förstås hjälp med att välja namn och yrken. Sedan fortsatte hon med att presentera sin man, cirkusartisten Alfredo, snyggingen, han som hon hade tio filhos, tillsammans med. De älskade varandra innerligt förstod man, amor, beijos och så lite till, det blev ju tio barn. Och så behövde man anställa lite extra folk på cirkusen, och vi fick träna på allehanda konster, som att fiska och arbeta i trädgården och skriva dikter och annat smått och gott som kan vara bra att kunna om man vill ha anställning på en cirkus.

Eller sviker mig mitt minne nu? Kanske en smula, det var ju ändå över 16 år sedan. Men det jag minns är glädjen och den lekfulla känslan Jag minns att det var roligt, och annorlunda, och vackert, fantasieggande, ja rent av magiskt – och att hela jag fick vara med. Fast lite pinsamt vardet ju ändå förstås, att behöva myllra runt hela tiden och prata med folk som man inte kände, fråga vad de hade i sina små pappersresväskor och ge dem komplimanger och så där. Jag menar, så där beter man ju sig inte på en alldeles vanlig skola i november, inte om man är adjunkt i alla fall. Fast det är ju kanske det man skulle behöva göra för att tvätta av sig lite av svarta-tavel-allvaret (ja, på den tiden hade vi svarta tavlor i stället för whiteboards).

På eftermiddagen blev det en teoretisk genomgång av vad vi gjort på morgonen, och pusselbitarna började falla på plats. Efter två dagars oavbrutet lekande, sjungande, lyssnande, ritande och pratande hade jag lärt mig massor. Inte bara portugisiska, utan också om hur suggestopedi fungerar. Och jag hade dessutom lärt mig säga ordet utan att staka mig.

Så följde några ljuvliga dagar. Lov. Det var under dessa dagar jag fick en märklig känsla av att jorden vände. Allt liksom stannande upp, bågnade, vibrerade. Hela min världsbild skevade. Jag vet inte vad det var. Jag höll andan. Vad skulle hända? Och så plötsligt, utan att jag kunde göra något åt det, föll allt på plats igen. Men inte helt samma plats som tidigare.

På måndagen kunde jag fortfarande känna den här lägesförändringen i kroppen. Mina steg var lättare. Färgerna klarare. Eleverna såg plötsligt gladare ut. Kanske besvarade de mitt leende?

På den här tiden hade jag två grupper i spanska. Ganska normala grupper med ganska normalt skoltrötta elever som presterade ungefär vad man normalt kunde förvänta sig av dem.

Med rosiga kinder satte jag igång med allt det här som jag ordlöst hade längtat efter. Var kom mitt mod ifrån? Jag spelade teater där framme vid katedern. Jag gestikulerade. Jag tog ut svängarna. Jag läste texter till musik. Jag lät klassen blunda och fara på fantasiresor, bort från vintermörkret, till solen och Spaniens mjuka stränder (där jag passade på att lära dem en massa nya glosor). Jag ritade väggplanscher, vackra, fulla av färg och kreativitet. Jag klippte och klistrade. Mina kollegor hummade lite förnumstigt och sa att jag nog skulle passa bra som lågstadielärare. Jag nickade stumt och fortsatte att rita för brinnande livet. För barnet i mig. Jag började leka på jobbet. Jag började trivas.

Mina elever vaknade upp ur sin slummer. De piggnade till, blev mer aktiva. De myllrade runt och pratade med varandra i klassrummet. De lekte lekar. De spelade spel. De sjöng, allt högre för varje gång. Något lossnade. De till och med dansade de spanska diftongerade verben en gång. Vi låste dörren och drog för gardinerna så ingen skulle se oss. Vi hakade armkrok och till stegen av en gammal isländsk kvaddans stegade vi runt, runt. Till vänster medan vi mässade de diftongerade verbformer som hade betoningen på första stavelsen, åt höger då vi nynnade de former som hade betoningen på ändelsen.

Ja, så gick dagarna, medan jorden långsamt vred sig runt sin axel och vårljuset återkom.

Det var dags för prov. Eftersom det fanns flera parallellklasser i spanska på min skola, och jag ju ändå skulle sätta betyg på eleverna valde jag att anpassa mig till mina kolleger på så sätt att jag följde deras planering och läste samma texter i boken, fast jag ju skrev om dem så de fick sin översättning vid sidan av, och jag kunde presentera dem med konsertläsning enligt konstens alla regler.

Hur som helst. Dags för prov.

På det första gemensamma provet sedan jag börjat arbeta enligt min gymnasieanpassade suggestopedimodell skrev båda mina grupper ca 10 poäng högre i snitt än de andra grupperna. Då ska man komma ihåg att på de två höstproven låg alla grupper på samma nivå. Förbluffande, tyckte jag. Säkert en tillfällighet, nickade mina kollegor.

Men även på nästa gemensamma prov låg snittet 10 poäng högre i mina grupper. Fortfarande en tillfällighet? Det får man väl tro om man vill. Mina grupper behöll i alla fall det här försprånget under sina återstående spanskstudier. Men viktigast ändå var stämningen i klassrummet, glädjen och friheten. Eleverna vågade både lära sig och utnyttja sina kunskaper.

Ja, så gick åren. Eleverna lämnade skolan. Nya kom i deras ställe. Ibland träffade jag mina gamla elever på stan, de frågade mig alltid hur jag mådde och berättade om vad de gjort sedan de slutat skolan. Många av dem hade åkt till Spanien för att studera, för spanska var ju så roligt! Vi växlade några ord, vi skiljdes. Ibland fick jag en kram, alltid ett leende.

Kan du höra hur jorden vänds? Det gör den ständigt. Men de där dagarna i slutet av oktober 1991 märkte jag det extra tydligt.

______

Iréne Ödmark-Hall har jobbat som språklärare (engelska, spanska) på gymnasiet sedan 1978. De senaste 10 åren har fokus skiftat från språk till studieteknik och stresshantering. Hon hjälper nu båda tonåringar och vuxna att hitta vägen till välbefinnande via sina kurser i stresshantering och meditation. Hon är diplomerad lärare i avslappning och mental träning, symbolpedagog samt EFT-coach. www.odmark-hall.se irene@odmark-hall.se

En berättelse ur boken SOHLhistorier (ISBN 878-91-88822-13-0) av medlemmarna i föreningen SOHL, Svenska organisationen för holistiskt lärande. www.sohl.nu

Beställ via AdLibris: SOHLhistorier . Pedagogiska berättelser som lyfter